Il. ——72— upptråda mot den värsta faran, kunna vi i trots af alla rådslag och föreningar icke komma till någon enighet, utan fastna öfverallt i formella preliminårfrå gor; eller om vi någongång tro oss hafva ösvervunnit dessa svårigheter, så uppdyker ändå, vid hvarje för sök att använda det öfverenskomna på ett sårskildt fall, genast den gamla tvedrägten ånyo. Vår gamle frimurare kunde hafva uttryckt detta kortare med: -hur man vånder sig, så Åc. ...på ett poetiskt sått skildrar den gamle srimuraren det rysliga tillståndet af allmän röst rått. Han säger: Redliga och betänksamma mån skola under sådana omständigheter allt mera draga sig ifrån de of. fentliga angelägenheterna, och millioner menniskors vålfård gifvas till pris åt orostiftare till yrket eller åregiriga våghalsar. Men når passionerna blifvit högre stegrade, så skall det parti, som vid sista områstningen låg under, icke vänta till nåsta omröstning, utan inom kort fordra en ny, emedan det först genom det segrande partiets rånker bedårade folket nu hetes upplyst om sin sanna fördel och åndrat öfvertygelse. Förvägrar ni denna nya omröstning — ty man kan vål icke sluteligen hvar vecka rösta om allting ånyo — så förklarar man er för fåderneslandets förrådare och slår idjäl er midt på gatan, i folksuverånitetens namn, som ni sjelt erkånt, och detta med rätta. Är det icke så håren kunna resa sig på hufvudet? Den gamle frimurarens skarpsinnighet yttrar sig ofta genom frågor. Så, sedan han gisvit sitt samtycke till den vanarkiska sattsen, att rättvisan år staternas grundval, frågar han: Men hvad år då grundvalen för rättvisan iFrågan år qvistig, ty det år icke så lått att finna grundvalen för grundvalen. Om man t. ex. omvånde frågan, och frågade: hvad år det man bygger på en grundval? Ett hus. Men hvad bygger man då på huset? Kanske skulle sjelfve den gamle frimuraren hår bli förlågen om svaret. Det förekommer många sådane frågor, på hvilka man ovilkorligen skulle bli -kuggad. v om det gållde en examen. Bland andra år följande högvigtiga, som den gamle frimuraren uppmanar alla höglärda akademier att utsätta, nåmligen: Hvarpå hvilar den besynnerliga menniskans lycka? Hon var ju förr belåten med så litet, och är nu obelåten med så mycket? På hvad sått har den gamla lyckan blifvit förspilld, och huru skall den återvinnas?Bland sanningar, som srappera genom sin nyhet, år följande: Det år ju icke maten, som uppehåller lifvet, utan matsmältningsförmägan, som år en yttring af lifvet sjellt, hvilket uppehåller henne. Vi undra just om de hungrande Wermlåndningarne för några månader sedan skulle gifvit samma svar. Den gamle frimuraren år icke öfverallt lätt att förstå. Så förefaller det nog gåtolikt, hvad han yttrar i följande ord: Den som allvarligen önskar att lägga denna (representant) auktoritet i hånderna på vårdiga mån, den skall alltid uppsöka dem endast bland åldre personer, och af den enkla grunden, att endast erfarenhet ger förmåga ett bedöma menniskors moraliska värde, och till denna erfarenhet behöfves en tillbakablick öfver en lång sträcka af år. Mån, hvilka öfverskridit det femtionde året, kunna lättare bedömas, enligt deras sanna vårde, ån sådana, som åro tjugo eller trettio år yngre. Men om någon skulle göra det förslaget, att ingen under femtio år skulle tillåtas alt valja representant eller lokalmyndighet, och