ut i halfmörkret; hvarje steg på gatan syllde henne med hopp och tillförsigt, men med tysta tårar återvände hon in i sin lilla kammare, då hon såg sig bedragen. Hon vågade icke se på den sent hemkommande brodren och genomvakade natten under qvalfull oro och den förbrående kånslan af sitt kårleksfel. Så kom den fjerde dagen — hennes ågon voro matta, hennes själ hade förlorat sitt lugn. Då erböll hon den underråttelsen, att det kavalleriregemente, vid hvilket St. Roche tjenade, morgonen derpå skulle marschera till Spanien. Blek, som man föreståller sig dödsängeln, dolde hon ansigtet i kuddarna af sin bådd; bon vågade icke gå till fönstret, dagsljuset och andra menniskors likgiltighet ökade hennes förtvislan. — Hon måste tala vid den älskade, och kärleken förlänade henne mod till ett djerst beslut. Med darrande band skref bon en biljett, hvari hon besvor grefven att ånnu en gång besöka henne, nåstan utan besinning ilade hon ut på gatan, fastån det redan började mörk na, och bad en för henne fråmmande man att båra biljetten till hågvakten. Åstonen framskred; i ett slags förvirring mellan sjelfbedrägeri och förtviflan hade hon prydt sig sjelf och sitt hlla rum, och når tårarna började framtrånga, så aftorkade hon hastigt kinderna och intalade sig sjelf, att den älskade snart skulle komma. Vid minsta buller ute sprang hon glad upp, men ack! det var blott vinden eller en nattfågel, som ilade förbi fönstret, eller måhånda ett förebud till hennes namnlösa olycka...... Natten började inbryta och grefven kom icke. (Fortsåttn.)