Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1852, sida 1

I I I varnad af sitt genom den ståndiga ensamheten oerfarna hjertas röst, hade uppfyllt den varma tillbedjarens önskan. Amelie ålskade och blef ålskad tillbaka, kavalleriosslcern hade högtidligen lofvat, att hans stånd och namn icke skulle kunna bindra honom ifrån att taga den vackra och eldiga flickon till sin maka. En för ålskvårdhet och rikedom utmårkt man hade nåmnligen upptrådt i de eleganta salon gerna i Paris; denna man, som efter sina föråldrars död stod ensam i verlden, hade öfvergifvit sina egendomar, för att i hufvudstaden intråda i ett kavalleriregemente. IIans rikdom och sått att vara, hans melankoniskt mörka ögon och ädla gestalt hade snart gjort homom till den eleganta verldens ålskliog. och manget dvinno hjerta klappade våldsamt, då grefve St. Roch så var hans namn — visade sig. På några veckors tid hade han mindre ora visat sig i salongerna och i kretsen af sina bekanta; han egnade Skymningens eller aftonens ensliga stund er åt den Arma, lifliga flickan — i hemlighet slåppte Amalie den håftiga kårleksdruckna mannen in till sig, hennes fina, mjuka och af lycka båfvande hand förde honom in i den lilla såkra kammaren, då den dystra brodren icke var hemma, och i astonens balfmårker omfamwade de hvarandra innerligare: — i en sådan hemlig stu nd af solighet, och under varma löften för framtiden se erade grefven öfver den i hans armar liggande, lätt brutna liljan. Man talade i staden om de kungliga truppernas snara afmarsch till Spanien. Amalie visste Ingenting af, ty hon gick icke ut, utan hade med salig båfvan afvaktat skymningsstunderna. Tre avällar hade hon försäfves väntat qen hlskade; hennes oro och ångest voro så mycket qvalfullare, som hon måste dölja dem för Roj bert. Hon erfor en tryckande kånsla under hjertat och kastade ofta sina blickar genom det låga. fönstret —