Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1852, sida 2

het .... Ni vet vål, att han år en antiqvitets-ålskare. — Han måtte vål sparare vara en penningeålskare, anmärkte jag, man har ju anklagat honom såsom falsk myntare. — Falsk myntare? Åh nej! sade grefvinnan; dertill har han icke nog mod. Visserligen har han gjort falska mynt, men inga nya, utan endast gamla; han har laggt sig på den oskyldigaste profession i verlden: han uppdiktade konungar, som aldrig funnits till, tog aftryck af sällsynta medaljer och bragte antiqvarierna i förtviflan. Ambrosio stod der full af ångslan och bad då och då med darrande röst: -Pegitissima Siqnora .. Signore Conte! Når åndtligen grefvinnan tystnade, sade han med tårar i ögonen: — Allt det der år sannt, fullkomligt sannt; men betånk att jag räddat Brefvens lif! Ja, åfven det år sannt! kommer ni ihåg, det der ansigtet, som vid vårt första sammantråffande plötslig tittade in genom dörren? Blott derför tror jag att vi kunde förlåta honom; eller hvad tycker ni, grefve? Det gjorde mig så ondt om den stackars Ambrosio, att jag bad grefvinnan göra ett slut på detta skämt.