Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1852, sida 2

se: Abben i Puydome, eljest så nitisk i sitt höga kall, saknade en söndag, då han skulle predika i den nåstgrånsande församlingen Conze, den inre kallelsen derför, och åmnade just låta någon af sina bitråden upptråda i stållet för sig, då han åndtligen beslåt att sjelf fullgöra sin pligt. Nedslagen och allvarsam kom han i kyrkan. Hans predikan afmålade fullkomligt hans egen sinnesståmning. Han talade om döden, som hvarje ögonblick besöker hög och låg, rik och fattig, och tillfogade en förmaning att vål begagna den korta tid, som ännu återstode får hvar osh en.-Hvem vet, om icke någon al oss, så slutade han sitt aningsfulla tal, redan denna stund kallas hådan af himmelens och jordens herre. Nu framtrådde han till altaret och började de heliga cermonierna. Då störtade hvalfvet plötsligt ned på abbåens hufvud och en stor sten som genast derefter föll från öfversta delen af våggen, krossade den redan dådes bröst! Tusen rop af fasa genljödo i templet. Full af dödlig förskråckelse omringade sörsamlingen sin älskade själasörjares lik, tänkande på hans sista, aningsfulla ord.