vergifvit. den andra låt jag skilja mig ifrån, och hår år nu den tredje — men det år åndå icke du! Stackars Ambrosio! men derom år nu icke fråga: Du vet huru mycket ondt du gjort denna unga herre; han fordrar håmnd af mig, din sista stund har slagit — bekånn allt. Fråga honom nu, herr grefve, sade hon, våndande sig till mig. Jag kunde icke se på Benevolo utan attle, men han våckte tillika ovilkorligt medlidande hos mig. Gresvinnan märkte det senare och sade: — Ack, ni år alltför god, hr grefve, ni hyser ju medlidande med honom! Men ni vet icke hvad han år för en menniska. Icke nog dermed att han vågade efterstråfva min kärlek — öfvergick han, i sörbittringen öfver mitt afslag, på mina fienders sida, bistod Amatis, begagnades af dem såsom spion hos er, skref bref till er och hindrade mig att tala med er, emedan Leonardo af vårt sammantråffande fruktade att hans brott skulle upptåckas. Men ånnu mer: så snart han fick veta att ni vari besittning af min ring, om hvilken han långe bedt mig, beslöt han sig för den dumma angifningen, att ni skulle hafva enleverat mig; detta gjorde han, för att under de juridiska intrigerna kunna undansnilla denna sällsynt