Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1852, sida 2

ders förbindelser, misstånkt af regeringen. Han lemnade derför efter vår vigsel fåderneslandet, der han icke hade något mera att hophas, för att söka sin lycka till . Knappt var han borta, förrån en ny tillbedjare infann sig, nämnligen en aslågsen slägting till mig. Leonardo Amati. Man har såkert berättat får er, att jag gaf honom min hand. Det år sannt, men det gick till på följande sått: Med sin faders och min mors biktsaders tillhjelp förstod han att bringa denna, hvars kroppsoch själsförmögenheter genom sjukdomen voro mycket försvagade, derhån, att hon på dödssången ålade mig att gifta mig med LeonarI do. I sorgens Ögonblick lofvade jag henne I allt. Min mor dog; i sitt testamente hade hon utnämnt Vincenzo Amati, Leonardos far till min förmyndare och till förvaltare af min stora förmögenhet. Då min sorg ölver min moders död något stillat sig, började Leonardo påminna mig om mitt löfte. Jag förklarade på det bestamdaste att jag redan var gift. Denna förklarning satte både Leonardo och fadren i hågsta raseri. De hade genom denna förening hoppats att kunna bemåktiga sig hela min förmögenhet. Nu använde de alla möjliga medel för att tvinga mig till upplösning af mitt åktenskap med Lucchensini. Af naturen begåfvad med en fast karakter, flyd