Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1852, sida 2

sets ända besintlig paviljong. hvars balkong stråckte sig å ena sidan till Canal-Grande, och å andra sidan till en öppen plats. Hon satt i en lått musslinsklädning på en af blomstrande pommeranstråd omgifven soffa och anvisade mig en plats vid sin sida. — Ni bör veta, sade hon, att ni år min råddare. — Er råddare? upprepade jag. — Ja, utan er, skulle jag sannolikt redan fått såga lifvet farväl. Ni har, utan att ana det, lost mitt Odes gordiska knut. Man har vål, som jag förmodar, redan beråttat er min historia. Hela verlden beråttar den med åtskilliga dumma tillsatser. Jag vill icke råttfårdiga mig för er. Blott en enda omståndighet vill jag såga er: jag var tvungen att gifta mig med Lucchensini, emedan Benevolo, Som ni känner, förföljde mig. Han begagnade sig af min moders sjuklighet, och-emedan . 2 han var i vårt hus — först som lärare, sedan som ett slags hofmåstare (major domus) lemnade han mig icke ett ögonblick i fred. Lucchensini var en ung och vacker karl; Benevolos utseende var nåstan detsamma som nu. Naturligtvis föredrog jag den förre. Det skulle vara allt får vidlystigt att beråtta alla enskildtheter i min historia. Den man, som I jag i hemlighet åktat, blef, i följd af sin fa