— Man dåger sig dock hos er hafva sett en ring, som tillhörde denna sångerska, sade gesandten, i det han fåstade en genomtrångande blick på mig. Jag blef ovilkorligt förlågen, men snart fattade jag mod och beslöt för gesandten upptåcka de med min hemlighet sammanhängande omståndigheter, hvilka jag icke på mitt hedersord förpligtat mig att förtiga. — Det år verkligen sannt, sade jag, att jag erhållit en ring, men jag vet icke af hvem. — Med vissa mystiska tecken och inskriften: I. A. 0.? frågade gesandten. — Åldeles riktigt, svarade jag. — Det år högst besynnerligt; af handlingarna ser jag, att denna ring tillhörde ett visst hemligt sällskap, för hvilket den var af stort vårde, och hvars medlemmar nu förföljas af regeringen. . Jag meddelade gesandten på hvad sått jag erhållit denna ring. — Jo, jo! sade han, saken har nog sin riktighet; regeringen anar något sammanhang emellan denna omståndighet, Grandinis försvinnande och polistjenstemannens mord. Men ånnu mer, fortfor gesandten, man beskyller er att att stå i förbindelse med en viss Ambrosio Benevolo, hvilken år misstånkt såsom falsk myntare.