ifrån Benevolo: men det var skrifvet af samma hand, som det, hvilket jag erhåll före bekantskapen med sistnåmnde person. I trotts af denna varning, beslöt jag att för hvad pris som hellst lemna Neapel, ja tillochmed hela Italien, som nu blifvit mig förhatligt. Följande dagen begaf jag mig till legationens kansli, för att hemta mitt pass. Så snart jag anlåndt dit, blef jag genast inkallad i gesandtens kabinett. Denne mottog mig med en uppsyn, för hvilken jag blef allvarsamt förskråckt. — Det gör mig ondt, sade han, att jag icke kan lemna er ert pass. Jag nödgas tvårtom kalla er inför hårvarande domstol. Nya omståndigheter hafva gjort era angelågenheter högst invecklade. Hela saken år så besynnerlig, att jag icke kan tro på er delaktighet, men derjämnte af så stor vigt, att jag måste gå neapolitanska regeringens önskan till mötes. Ni vet kanske. redan, att en af sångerskorna vid hårvarande theater, Eulalia Grandini, spårlöst försvunnit. Hon var, mycket omtyckt af publiben, och det allmånna bekymret sör hennes öde söranläter polisen att vidtaga de strängaste mått och steg. — Jag har så litet varit ur mitt rum, att denna händelse hittills varit mig fullkomligt obekant.