Jag stod aldeles förbluslad. — Jag tviflar icke, sade han vidare, att ni kan råttfårdiga er, men min pligt tvingar mig att utleverera er till neapolitanska regeringen. Blif icke ond på mig derför; sått er sjelf i mitt stålle — ni skulle då handla på samma sått. Jag har den fullkomligaste moraliska dfvertygelse om er oskuld, men, i följd af er berömvärda diskretion, icke den ringaste juridiska. Jag tackade gesandten för hans verkligen hjeriliga deltagande, men förklarade derjämnte på det beståmdaste, att jag hellre ville gå alla möjliga obehagligheter till mötes, ån bryta mitt på det hågtidligaste gisna hedersord. Gesandten var, som sagt år, en hedersman: han förstod mig fullkomligt och lofvade att å sin sida göra allt, för att befria mig ur denna obehagliga stållning, emellertid stållde han mig under en gensdarm-ossicers uppsigt. Mitt nya förhör tjenar ingenting till att utförligt beskrifva; det var ett noggrant upprepande af det förra; men af alla frågor hit och dit kunde jag sjelf ej erhålla minsta upplysning om min hemlighet. (Fortsåttn.) .an —