Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1852, sida 1

hår! Att för hälsans skull promenera mellan dragna sablar och andas unken fångelseluft! Då jag återkom till min sorgliga boning fick jag mig ett båttre rum anvisadt. Denna gång inskrånkte sig alla försigtighetsmått dertill, att jag måste gifva mitt hedersord på att icke försöka någon flykt, till dess mitt åde var afgjordt. Så tillbragte jag hela dagen, och först vid solnedgången erinrade jag mig, att jag på 24 timmar icke fått någonting till lifs: sådan makt hafva håftiga sinnesrårelser att besegra menniskans fysiska behofver! Men i samma gonblick jag tånkte detta, kånde jag också den förfårligaste hunger, och de maccaroni, som en smutsig sbirr gifvit mig, förekommo mig som den smakligaste rått jag någonsin i mitt lif åtit. Sädan var min första middag i Neapel. Jag hade ånnu icke slutat min tarfliga måltid, förrän polisofficern intrådde. — Den ska gesandten, sade han, har gått i borgen för er; nu år ni fri. Men först måste ni med er underskrift bekråfta er mundtliga utsago i dag på morgonen, och derjåmnte underteckna en förbindelse, att ni på första kallelse inståller er för domstolen. Jag skref under allt hvad man begårde, och utom mig af glådje skyndade jag ur mitt fån