Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1852, sida 2

Då vi gingo förbi, lyfte de knappt ögonen från papperet, så vana voro de vid dylika söreteelser. Ändtligen intrådde jag i ett rum, der en korpulent man, klådd i frack, satt vid ett stort bord. Blinkande med sina små Ö80n, frågade han efter mitt namn. Jag sade honom det och tillade, att jag befann mig i en sällsam belågenhet, öfver hvilken jag icke kunde gilva förklaring åt någon annan ån ska gesandten. Genast efterskickade man mina påpper och den ransakande domaren vände sig till mig med dessa ord: — Er önskan att få tala med den gesandten skall blifva uppfylld, förutsatt naturligtvis, att denne går in derpå. Men kom vål ihåg, att, om ni också verkligen år den för hvilken ni ger er ut, så har den ska gesandten ingen råttighet och troligen ej eller lust att blanda sig i en kriminal-process. I hvilket fall som hellst måste ni dömas efter det lands lagar, der ni befinner er, och ingen sörmär att rycka er undan det straff, som en måadare har att vånta. hlott en frivillig bekånnelse och angifvandet af edra medbrottsI lingar torde kunna i någon mån mildra lagens stränghet. NVördare? utropade jag; medbrottslingar? Men för himlens skull, hvem skall jag då hafva mördat?