Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1852, sida 1

qvadersten och så fuktigt, att jag beständigt halkade. Den qvafva luften betog mig nåstan andedrågten; fuktigheten intrångde i alla mina lemmar och en kallsvett droppade från min panna. Ullt mod öfvergaf mig. Förtvislad lutade jag mig mot den mögliga våggen och ölverlemnade mig åt smårtsamma betraktelser. Sd år menniskans lott!tånkte jag. -Hvilka hinder har jag icke haft att bekämpa för denna resa! i många år har jag arbetat och spart, samt underkastat mig alla möjliga försakelser, för att få ihop en liten summa, — — och allt detta endast för att få se Italien; med den tanken somnade och vaknade jag. Ändtligen har jsg uppnått det efterlångtade mlet! Jag har öfvergifrit hem, slägtingar, vånner, allt hvad som år mig kärt — och hvarför? För att blottstålla mitt lif, lida alla slags förolåmpningar af elåndiga bofvar, se en i sitt blod badande menniska för mina fötter — jag, som alltid våndt mig bort från ett skuret finger —: slutligen får att blifva så godt som anklagad för ett mord, kastad i sängelse och nådgad att tillbringa första natten i Italien på ett fuktigt stengolf, under unkna hvalf — och hvem vet, hvad som vidare våntar mig!?Mina betraktelser blefvo mer och mer sorg