Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1852, sida 1

.2:2::c— ———77 gare funnos icke mera i biten; soldaterna skickade några skott efter dem, hvaraf jag kunde sluta att de störtat sig i hafvet. Mina nya bekantskaper lemnade mig icke ett ögonblicks tid till eftertanke; innan jag hann frambringa ett enda ord, bundo de utan vidare omståndigheter mina hånder och förde mig i polisbåten. Jag frågade hvart de ämnade föra mig: 4jo, svarade ea af sbirrerna, dit man vanligen förer sådana tappra karlar som du år. . . Detta svar var just icke tröstande för mig. På allt hvad jag sade, på alla mina försäkringar att jag icke begrep det minsta af allt hvad som förefallit, svarade de: — Det angår oss icke; det blir nog undersökt i morgon. Båten landade, vi stego ur den, och sedan vi pasSserat några tvärgator vid stranden, stannade vi framför en stor byggnad, der ett par skildtvakter stodo. Jrndörren knarrade på sina gånejern; men innan jag intradde. stack någon en liten biljett i min hand; mekaniskt tryckte jag ihop handen och följde mina ledSagare, i hopp att ändtligen träffa någon för hvilken jag kunde få förklara mig; men jag hoppades förgåfves. Mina ledsagare veko af ia i en trång kor:ridor. öppnade en liten låg dörr och skuslade mig in genom densamma. Dörren slogs sedan igen, och jag hörde ännu flera dörrar stångas utanför. Fåfånga voro alla mina rop; jag beslöt således att med tålamod afvakta mitt öde. (Fortsåttn.)