Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1852, sida 1

sförlåta att vi af försigtignet åfven denna gång nödgas binda för edra Ögon. Ni får hafva edra händer fria; vi förlita oss på er heder och hoppas att ni icke gör det ringaste bemödande att lyfta på bindeln. Jag låt dem naturligtvis göra som de behagade. — Från detta ögonolick, sade den unga mannen, måste det blifva som om vi aldrig sett hvarandra; och jag råder er, att för ert eget bästa söka utplåna tillochmed våra anletsdrag ur ert minne. Vi å vår sida bringa er ett stort offer; förstå ni blott att såtta vårde derpå. Två starka hånder fattade mig ånyo; vi gingo ned några trappsteg, återigen knarrade en dörr, jag börde på nytt ljudet af åror och en båts vaggningar. Mina ledsagare iakttogo liksom förut den djupaste tystnad. Vår fård hade varat temmeligen långe; redan ansåg jag min befrielsestund nåra, då jag plötsligt förmårkte en viss rörelse bland mina ledsagare. Det år någon hår, hviskade en röst. — Det år ett sammanrulladt segel, svarade en annan. — Nej, det år bestämdt något lefvande, fortfor den första. Efter en stunds tystnad hörde jag ett skrik — jjudet af en dolkstöt — en döendes Svaga rosslande. — Halt! halt! ropade några röster omkring oss. Det gick för långt, jag stod icke ut långre, utan Slet bindela från mina ögon. Månen sken — vid mina fötter låg ett blodigt lik! Jag bade ånnu icke återkommit till mig sjelf efter detta förfårliga skådespel, då båten hvari jag befann mig, medelst båtshakar drog till en annan båt; ur denna och i den förra Sprungo i samma Ögonblick några personer, dem jag visserligen icke kånde, men af hvilkas uniformer jag gissade att de måtte vara polissoldater. Mina ledsa