Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1852, sida 1

begråt bittert det felsteg hon begått. Hon var annars till vexten temmeligen lång, hade bruna, eldiga Ögon, var verkligen vacker, det kan man såga — och jag kan inte nårmare beskrifva henne, ån om jag såger, att bror ser henne, når han ser Anna. — 0 Gud! suckade doktor Bergfors får sig sjelf. — Det led till den tiden att hennes förlossningstimma kom, hon hade en aning om att hon ej skulle öfverlefva den, och detta tycktes trösta henne, ty hon önskade sig döden. Doktorn blott stirrade framfår sig. — Vi egnade henne all omsorg, fortfor urmakarn, hon yttrade ingen klagan, ej ett ord af förebråelse kom öfver hennes låppar emot hennes förförare — — Hennes förförare! — Ja, men hon kallade honom icke så en gång -— vi voro barnsliga begge två, sade hon, vi visste ej hvad vi gjorde — han vet ej af att jag lider — jag icke blott förlåter honom, jag vålsignar honom. — Och hon nåmnde icke hans namn? — Nej icke för oss, men hon anförtrodde det åt pastor J—k, som då var adjunkt i Chathrina, och som administrerade henne sakra