med Evelina Åkesson, på det att hon skulle komma i tillfälle att i honom igenkunna sin fångesman. Meden sräckhet, som så att säga blifvit natur hos dylikt utskum, förnekade Åkesson till en början, att någonsin ha sett, än mindre baft affärer med Petter Olsson, men sedan ban sjelf vidgått att ban Vore bekant med Akesson och flera gånger besökt henne, likväl utan att ha förärat henne, hvarken ifrågavarande gidenklädning, eller någon annan present, erinrade hon sig slutligen detta. Målets fullföljd remitterades bärefter till stadens rådhus-rätt. — Husarerne Hogström och Braun jemte en klampare voro i går uppkallade till polisförhör. Husarerne hade angifvit klamparen för det han med skymfliga oqvädensord tilltalat dem, då de varit stadde i tjenstutöfning, hvaremot klamparen påstod att han endast i höfliga, fast allvarliga ordalag förehållit dem det oskickliga och för fotgängare vådliga i deras vilda ridt emellan kusttorget och handl. v. Betzens bus. Husarerna skulle, enligt klamparens uppgift, vid tillfället äfven varit af starka drycker synbart berusade, Råägra personer, som upplysningsvis hördes, intygade icke allenast att husarerna ridit i skarpaste karrier, än midt i vägen och än så nära sidorna, att fotgängare lopit fara att blifva öfverridne; att hästarne än slagit upp och än stegrat sig, och anfördes såsom bevis på det vilda i ridten, att sabelklingan derunder hoppat ur baljan för en af husarerna; äfvensom att desse varit synbart berusade. Husarerne förnekade detta med förklaring, att deras hästar väl krånglade något litet på vägen mellan kust torget och v. Betzens hus, sedan de å förstnämnde ställe blifvit skrämde, men att någon fara för sotgängare hvarken kunnat komma eller varit ifråga. Poliskammaren hänsköt undersökningens vidare fullföljd till vederbörande krigs-rätt. ——F——— —