Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1852, sida 2

ru en komedt vor Spelas. nr OROAR EEE Salon. Annonserna i den engelska pressen. (Forts. fr. N:r 130). Förlorade och upphittade saker. Det faller af sig sjelft att antalet af de senare ar vida mindre ån af de förra. Förloradl vill i London vanligtvis såga det samma som stulet, och den belåning, som utlofvas till den råttsinnige upphittaren, år ingenting annat ån en lockmat för atjufvarne. Den engelska polisen år visserligen mycket sislig, men det påstås dock, att de engelska tjusvarne skola vara ånnu sissigare, och det år ett nedslående faktum, att icke tiondedelen af det stulna kommer till råtta igen. Når man således -har sörlorat några småsaker, en nåsduk, en portfölj med icke allt för mycket penningar uti, eller ett ur, så låter man ganska sållan annonsera derom. Man finner sig i det oundvikliga och tröstar sig med, att man har talrika olyckskamrater. Endast når den förlorade saken har ett sårskildt affektionsvårde för oss, försöka vi såsom sista medlet en annons i Times: -En belöning af 5 pund. En ring af ringa guldvårde år förlorad, men den år ågaren dyrbar såsom ett minne. Ofvannämuma summa utbetalas genast till upphittaren-. Man kan hålla tio mot ett på att författaren af dessa rader redan följande dagen får emottaga en liten biljett, hvari den :råtsinnige upphittarenstämmer ett sör sig säkert rendezvous; som sogdt år: de londonska tjufvarne låta icke så lått narra sig i fållan. Förloradt. Fem Soverigns (E Sterl.) och sju fem-pundsnoter; N:o . . . Upphittaren erhåller 10 Sterl. i belöning-. Äfven hår finnes det någon chance. Når nåmnligen num rorna på de stulna noterna åro uppgifna i banken, så år det mycket svårt att kunna om sålta dem i valuta. Har tjufven således icke lyckats alt ögonblickligen omsåtta sina U per i reda penningar, så beqvåmer han sig sannolikt -att vara årlig och återlemna -hvad han hittat, — naturligtvis mot erhållande af den utlofvade belöningen och under iakttagande af alla möjliga försigtighetsmått. En guin i belöning. En knåhund har Sprungit bort (hår följer beskrifningen.) Den som återskaffar deno. s. v. Når jag låser annonser af detta slag, kan jag, aldrig afhålla mig från att le. De komma nåstan utan undantag från gamla jungfrur eller resignerade enkor, hvilka koncentrerat hela sin skatt af ömhet för en eller flera syrsotingar. Ewellertid år det icke det hvarät jag ler. — Når man en dimmig dag eller i skumrasket ströfvar genom Londons gator, upptåcker man hår och der en illa klådd pojke, som bår ett halft dussin knåhundar på armen och utbjuder dem åt de förbigående damerna (af en viss ålder). Det måste antingen vara dimma eller också skymning, ty detta slags handel har sina goda skål att sky klara dagsljuset. I Varorna hafva en strykande afsåttning. Damerna bära med hänryckning sina nyförvärfvade skötebarn med sig hem. Men djuren sjelfva åro tyvårr ofta otacksamma, och efter så dagars förlopp år den dyrt betalda vånnen I försvunnen. Den tröstlösa egarinnan såtter himmel och jord, sitt sjenstefolk och polisen i rörelse för att komma den förlorade på spåren — men allt sörgälves. Slutligen sörsöker hon med en annons i Times, och det lyckas. En individ af tvetydigt utseende bringar hunden tillbaka och erhåller den utlofvade belöningen. Några veckor derefter upprepas samma industriknep. Samma sörtvislan, Samma efterforskningar och samma resultat; endast med den skillnaden att upphittaren denna gång år en helt annan person. Dermed år dock icke tragikomedien slut. Förlust och återfinnande omvexla hastigt, och den I stackars plågade damen måste depensera ansenliga summor, för att åtminstone en tid emellanåt få njuta af knåhundens sållskap. Hon år naturligtvis Jångt ifrån den tanken att upphittare och såljare åro medlemmar af ett och samma kompagnie, och att hennes fyrbenta vån endast år — alltför vål dresserad. (Forts.) Pöttomainas anb DaHi92Lrer.