Vår tids folkvandringar. (Ur Budbäraren.) Då man betraktar menniskoslågtets historia, inner man huru vissa tider utmärkas afserleles lisliga folkrörelser. Når ett folkslag börjat kånna sitt fosterland för trångt, sin poitiska luft får qvaf, sin fria utveckling hämmad af föråldrade samhällsformer och vanor, men tillika kånner sig ega full lifskraft och en fast vilja att ånnu långe lefva på jorden, så har det vanligtvis vandrat åt vester, för att såka sig nya boståder och bilda sig friare samhållsformer för sin nya utveckling. Sålunda finna vi åtskilliga folkslag, som för årtusenden sedan hafva utvandrat från Indien, Persien, Tatariet och Asiens nordligare stepplånder samt bosatt sig kring Medelhafvet, Svarta hafvet, Östersjön och Nordsjön. Deras språk, utseende och folkskick röjer dem ånnu i dag, och den jemfårande spräkvetenskapen i förening med etnograsien skall sprida allt mera ljus dfver solkslagens inbördes slågtskap. Iberier, gaeler. pelasger, etrusker m. fl. hafva nåstan fårsvunnit ur historien, emedan de från vestra Europa icke kunnat flytta undan för sednare invandrande stammar och ej heller egt förmåga att bibehålla ssin sjelfståndighet mot dem. Största delen af dem bar blifvit utrotad likasom Amerikas gamle inbyggare och återstoden har sammansmålt med de nykomna stammarne. Dessa nykomlingar hade, såsom alla nybyggare, stora svårigheter att öfvervinne; men nöden, hoppet och äregirigheten gjorde dem till hjeltar, och deras hjeltekraft sortlesde i många ärhundraden. Ja älven når deras välde störtades af sednare mot vester tågande germaniska och andre stammar. så låto de icke utrota sig u