Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1852, sida 1

2d— ——— sörstå, att jag hade i uppdrag att hemförskassa honom. Som det emellertid intresserade mig att undersöka den föråndring han undergått, så till sin inre som sin yttre menniska, så gick jag långsamt tillvåga. Huru tror du vål, att han genom sina motgångar — om man annars vill kalla dem så — hade blifvit? nedslagen, ödmjuk kanske? nej, han var alldeles sådan som vi sågo honam svänga sig i Stockholm; — blott hans sått var något råare. Hans medfödda oförskämdhet syntes icke ett Ögonblick hafva öfvergisvit honom. Naturligtvis önskade jag för aftonen få behålla honom ensam för mig, och frågade derför genast om han ej kunde göra sig ledig. Men som jag fann af hans svar, att detta vål kunde gå för sig, men att han i sådant fall måste gå miste om sin andel i recetten får aftonen, så tog jag mig friheten offerera honom en summa, fullt ut tillråcklig att ersåtta en sådan förlust. Tror du vål att hans stolthet förhindrade honom att taga emot detta anbud? visst icke. Hans stolthet hade aldrig varit at det slaget. (Fortsåttn.) Ur ———— — —