Bilden af en djup tänkare och skarpsynt sorö skare koncentrerade sig i det sällsamma uttryck, som genom hans ljusblå ögon sramlyste ur hans forskande själ. under den höghvålfda pannan och de skarpa ögonbrynen. Han talade alltid med halföppen mun, och med en angenåmt klingande, svag röst; knappt var det ordfattiga, men alltid mycket lofvande svaret eller talet slut, förr ån de tunna låpparna straxt slåto sig tillsammans. — I det vanliga lifvet var han mycket anspråkslös, sluten och ordsattig: i förtroligt umgånge munter, ofta satirisk. Han hade intet lårdt, men ett rikt vetande, som han förvärfvat sig genom förbindelser med upplyste menniskor af alla stånd. Den, som kånde honom närmare kånde sig liksom magiskt dragen till denna ådla personlighet. Hans våsende talade från hjerta till hjerta; hans karakter var orubblig. Hvarken beröm eller klander gjorde något intryck på honom, sjelfva rikdomen gjorde honom icke overksam. En barnslig vårdnad för naturen och allmakten var nyckeln till hans lycka och Ode. Han lefde för att lindra mensklighetens smårtor, och det år just hans odödlighet, att han har minskat dådligheten. I sjelfva vattnet har han förvärlvat sig ett monument, oförgångligare ån marmorn. Hade icke den allvetandes outransakliga beslut b ståmt Priessnitvs af jordiska mödor trötta kropp till hvila, så skulle man nåstan kunna såga, att döden på honom utöfvat en låg håmnd. Han, som stådse sökte vattnet och genom detsamma råddat så många offer från dåden, dog sjelf, alltför ung af vallensot. Han dog den 28 Nov. 1851 af en slags lefversjukdom, som, i förening med vattensoten, alltid år dödande. Detta var sannolikt en följd af den i början omnämnda olyckshåndelsen, hvars instinktmåssiga behandling bragte honom på vattenkursiden. Vid likets dissekerande, som försiggick den 30 Novem ber nåmnde år, i nårvaro af många kurgåster, förklarade läkarne sin förundran deröfver, att Priessnitz kunnat lefva så långe med en sådan lefver, och att han endast hade sitt egendomliga lefnadssått att tacka derföre, att han kunnat lefva längre ån hvad som i dylika förhållanden plågar vara fallet. Han lefde och dog i sitt kall, och sållan dog en menniska, hvars dåd i alla verldsdelar varit så mycket beklagad, samt med tacksamhetstårar begråten, som Vincenz Preissnitz. Huru denne odådlige hådangångne allt från början af sitt stora vårf ånda till slutet vördades, bevisa, ibland en mångd dyrbara minnen, som hans familj ånnu eger, följande tvenne dokumenter: -Högtårade Herre! Detta lilla, af min syster målade portrått, som blifvit skånkt åt min far, har jag efter hans. död erhållit. Det år det dyraste minne jag åger; mottag detta af mig, hågtårade herr Priessnitz, såsom den dyrbaraste gård af min lifliga tacksamhet mot er, som återskånkt mig helsan. Hade jag blott makt att skånka er odödligheten till mensklighetens väl, hvars välgörande skyddsande ni år! Ty vårr förmår jag endast att uppsånda mina brinnande böner till himlen för bevarandet af ert för menniskoslägtet så dyrbara lif åfvensom sör er familjs lycka. Bresslau i Aug. 1851. åsvensom ett egenhåndigt condoleancebref från kardinalfurstbiskopen af Bresslau, hvilket en af kurgåster vald deputation, som enkom afgick för att inbjuda kardinal-furstbiskopen till Priessnitzs begrafning, åt enkan öfverlemnade: Till salig herr Vincens Priessnitis sörjande enka i Gråfenberg: vårdaste fru von Driessnitz! Med djup smärta har jag erfarit vår förträslliga Priessnitzs så oförmodadt hastigt intråffade dåd, och kan derföre icke underlåta att i korta ordalag för er tolka mitt deltagande. Alt underråttelsen om denne mans bortgång — hvilket ånnu icke kunnat sågas om någon enskildt man, ja knappast om någon furste — med smårta mottagits i alla trakter af den kånda verlden, år ty vårr ingen tröst för Er, heldst detta endast ökar vidden af er förlust. Såsom rättrogen kristen kånner ni alltförvål den enda tröstekållan i en sådan smårta och jag beder till Gud, att han må trösta er och edra anhöriga, samt barmhertighetsfullt vedergålla den hådangångnes sjål för de många, stora välgerningar, som han så rikligen bevisat icke blott