Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1852, sida 3

salu utan att likväl kunnat försälja dem, i följd hvaraf han skulle ha återställt dem. Målet remitterades härefter till vederbörlig domstol och Lindberg insattes i fängsligt förvar. Den i ett föregående referat omnämnde f. d. skomakarelärlingen Sven Daniel Jansson, eller Kinneroth, hvilken på falska uppgifter tillnarrat sig flera par stöflor af några skomakaremästaren Wedelins kunder, stod si går åter inför polisens dombord i sällskap med en annan, lika ung, men ännu mer förhärdad brotteling vid namn Olof Tång. Dessa unga fästnings-kandidater, ingendera ännu fyllda 15 år, voro anklagade: Kinneroth att från en gesäll och en gosse hos Fröderström på Stampen ha tillgripit åtskilliga kläder och omkring 10 rdr i penningar, samt Tång, att ha föröfvat den i tidningen förut omnämnda stölden i Bloms hotell af penningar, ett guldur, diverse guldnipper och kludespersedlar, tillbörige handlanden Wahlstedt från Uddevalla. Kinneroth berättade, som det ville synas, med tillförlitlig uppriktighet, att dels han och dels Tång föröfvat stölden af klädesplaggen och penningarne från Fröderströms gesäll och lärgosse, att han dertill blifvit af Tång narrad, och att fördelen af stölden hufvudsakligen kom mit Tång till godo. I afseende på den hos Bloms föröfvade stöld. hvarföre Tång är skäligen misstänkt, berättade Kinneroth, att samma söndag den timade eller den 23 Maj, besökte Tång Kinneroth först tidigt på eftermidd., dervid T. yttrade att han skulle gå till staden och der träffa en hos Bloms boende Uddevallsbo, med hvilken han sade sig hafva något utestående och att han då tänkte göra sig ett godt Åkap, och sedermera återkommit från staden kl. omkring half 9 på aftonen. Tång hade då ett större knyte med sig, hvilket kändes mjukt och tycktes innebålla kläder samt derjemnte berättade, att han nu vore försedd med god kassa m. m. som han skrytsamt omtalade. Kinneroth fick likväl icke närmare del af Tångs expedition, enär denne genast fortsatte vägen till sitt hem i Mölndahbl. ang, som är son ttll en båtsman med samma namn, har från tidigare åren fört ett kringstrykande lif, och dervid, bland andra ställen, äfven besökt Norrige, dels under rätt namn och dels såsom prestson från Oroust med namnet Bredberg. Tång icke allenast med oblyg fräckhet törnekade allt hvarför han nu var anklagad, utan påstod att han af kommissarien Flygare och hans bitråden genom misshandling tvingats att påbörda sig de brott, hvarföre han nu är Illltalad. På åklagarens upplysningar, att Tång sjelf för honom och biträden utvisat rummet hvarest handl. Wablstedt bott och hvarest stölden föröfvats, svarade endast Tång, att slumpen dervid ledt honom, och att ehuru denna så förunderligt till punkt och pricka öfverensstämt med verkliga förhållandet, vore han likväl oskyldig. Sin först gjorda uppgift att till Bengtsson på Stampen ha lemnat uret, nipperna och penningarne, förklarade Tång äfven för osanning. Ransakningen uppsköts för vidare upplysningars inhämtande. — En qviasperson, med namnet Wilhelmina Norberg, hade sistl. I Maj sannit för godt att, dagen till åre, göra sig en riktigt glad stund, hvadan hon ililigt tittat i flaskan, tills hon hunnit skatfa sig friskt humör. I denna upprymda sinnesståmning företog hon sig en liten promenad å Koppmans gata, derunder bon något högljudt medaelaue sig; och kom hon så att tråffa styrman Backs hustru, med hvilken bon förmedligen hade något utestående, sedan gammalt. Emot denna utfor bon, under en hop mustiga eder, i grosva oqvådingsord, hvaribland annat hustru Back hugaades med epitetet Hufkona., Såvål hustru Back som nennes man ansågo sig emellertid på det högsta häraf förnårmade, och beslöto att af Norberg fordra den upprättelse, som möjligen stod att vinna. Tilldragelsen angafs således till laga beifran, af hvilken anledning parterne i går infunno sig bos poliskammaren. Sedan målsägande hustrun, företrä id af sin man, usgifvit sin berattelse, frågade hr polismästaren Norberg: Var du full första Maj? Norberg: (smamysande och med en nobel gest med handen) Nej! Polismåst.: Förde du oljud och svor? Norberg: Nej! Polismast.: Eller kallade hustru Back för tjut? Norberg: Nej bevars! tvärt om var det hon som hedrade mig med denna ,titull., Polismäst.: Du år ju då alldeles oskyldig? Norberg: Ja! visst år jag det — hvem har vål sagt annat. Då några vittnen nu icke voro tillgänglige, fick målet anstå till den 10 dennes, och Norberg ätminstone till dess, få tillgodonjuta sin påstådda oskuld