varor, hvarmed fartyget var lastadt, ersättas med kedjor och vattentunnor och derpå återvänder fartyget som slafskepp till Bahia eller Pernambueco. Om ett af tre slafskepp lyckligen anländer till Brasilien, så är slafhandlaren nöjd, ty så fördelaktig är denna handel. Sex hundra svarta, hvilka i Afrika kostat 15,000 sres, kunna säljas i Brasilien för 150,000 fres. I sjelfva Afrika visar sig slafhandeln i sin afskyvärdaste gestalt. När de olyckliga svarta fallit i händerna på sina bödlar, föras de af dem till slafhandlarnes etablissementer, hvilka bestå af ett visst antal kojor och skjul, som äro uppförda inom inhägnader. På slafnandlarnes språk kallas de Barracons. Slafvarne transporteras från det inre af landet under bevakning af Barraconnierer, fria Afrikanare i slafbandlarnes sold. Dessa vaktare äro starkt beväpnade, och för större siikerhets skull binda de fångarne två och två eller fyra och fyra tillsammans medelst en käpp, som är fastbunden vid deras halsar. Hvarje fånge bär de lifsmedel han behöfver på resan. som ofta är mycket lång. Qvinnorna och barnen bindas deremot icke. Många af dem dö under vägen af matthet och hemlängtan. De första dagarna efter deras ankomst till faktoriet medgifves dem någon hvila före inskeppningen; men förgäfves bemöda sig slafhandlarne att hindra melankoli och trånsjuka att sprida sig bland deras fångar, som i stort antal dö deraf. För att hindra dessa sjukdomar att taga öfverhand, säger kapten Bouet Willaumez, Äsläppa de fångarne två gånger dagligen ur kojorna och tvinga dem, ännu alltid sammanbundna, att sätta sig ned i en krets midt på faktoriets gård. Väktarne uppställa sig tätt vid hvarandra och en af dem, som är beväpnad med en piska, uppstämmer en afrikansk sång, i det han slår takt dertill med händerna. Ve de slafvar, som icke följa hans exempel! Piskan sväfvar öfver deras hufvuden och framkallar, genom den förskräckelse den injagar hos dem, tvunget skratt, sång och handklappningar. En annan fångfogde öfvermålar sig med hvita och gula färger och söker genom konstiga dansar och hopp att väcka munterhet i kretsen ... Äfven hungern anställer förfårliga härjningar bland offren för slafhandeln. Förråden i saktorierna äro icke alltid tillräckliga, når antingen slafvarnas antal år mycket stort, eller de hållas qvar i ovanligt lång tid. Den genom slaftandeln dernoraliserade afrikanska kustbesolkningen år så lat och sorglös, alt jordens utomordentliga bördighet icke år till någon nytta får densamma. Jordbrukets besvårligheter afskråcker dem; slafhandeln år deremot på en gång riktanden och förenad med ringa arbete. Hungersnöd år derför icke sällsynt bland negerstammarna, cch når den intråffar, lida slafvarna naturligtvis mest. Jag blefÄ, berättar den af oss ofta citerade franska ossicern, vittne till de hårjningar, som en af hunger framkallad sjukdom anställt bland omkring fyra hundra fåagar. Nästan hos dem alla voro matsmältningsorganerna förstörda; hos några af dem var smaken förderfvad, hos andra hade hungern åstadkommit grymhet. Sedan vi befriat de olycklige ur deras väktares händer, föredrogo några af dem halfruttna födoämnen framför bröd och ris af god qvalitet; flera gömde sina köttportioner och åto dem med glupskhet ett par dagar derefter, då de blifvit stinkande; en, som led af en omåttlig hunger, ville qväfva sin sidokamrat för att taga hans ration; läkaren, som skötte dessa olyckliga, beråttade mig, att en ung flicka om natten öfverfallit en af sina kamrater för att åta henne! Det fasansfulla vid dessa scener stegras ännu mer, når de sluta med flera hundra slafvars mord. Stundom mörda slafnandlarne dem, för att slippa föda dem; ty de kunna omöjligen besluta sig att återgifva dem friheten. På vestra kusten sf Afrika finnes ett visst antal stora slafmarknadsplatser, och vore det tillråckligt att blokera dessa, så skulle slafhandeln snert vara undertryckt; men slafhandlarne åro för kloka att alltid inskeppa sina laddningar från dessa stållen. Hela kusten, som har en utsträckning af öfver 400 svenska mil, år besådd med mindre faktorier, hvilka ligga dolda i tåta skogssnår, och dit man endast kan komma på smala, knappt synliga stigar, dem endast slafsaandlarne känna. Inskeppningen försiggår ån på ett, ån på ett annat stålle. Upptåcker man en kryssare, under det man år sysselsatt att inskeppa några slafvar, så skickas slafvarna om natten till en annan barracon, för att inskeppas der inom tre å fyra timmar. På detta sått beorages ofta kryssarnes vaksamhet. Som man ser, stöter slafhandelns fullkomliga utrotande på många hinder. Men den resebeskrifning vi förut omtalat skänker oss duck den trösten, att jemte kryssflottiljer andra mått och steg kunna anvåndas, som kanske ånnu verksammare skola bidraga till slaf handelns utrotande, och ibland dessa förtjenar utan tvifvel utvecklingen af den lagliga handeln på afrikanska kusten den största uppmuntran. 1. IT kr oo a Fe db) dt