Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1852, sida 2

gevärseld, att deras leder råkade i oordning och de gjorde min af att draga sig tillbaka. Egbaerne ansago ögonblicket gynnande för ett utfall och, sedan de kringgått fiendens bögra flygel, levererade de honom en drabbning, begagnande sig af vinden för att antända det höga gräset och beskyddade af röken vid sitt anfall på fienden. Denne drog sig nu tillbaka i god ordning, men måste beständigt uthärda Egbaernes eld. Guezo flydde sammu natt med tvåhundra af sitt hoffolk, och qvarlemnade hufvudarmsen för att betäcka hans flykt. Detta militäriskt organiserade försvar, förpostfäktningen vid floden, det kloka återtåget bakom murarna, den väl underhållna elden från dessa och utfallet, som företogs just i rätta ögonblicket, öfvertyga oss om, att det denna gång låg i Englands intresse att försvara den förtryckte och oskyldige. Förföljelsen leddes äfven ypberligt. Då Dahomanerne under reträtten ville plundra en liten stad, anföllo Egbaerne genast deras arriergarde och nedhöggo 1200 man. Vi veta icke, om kapten Forbes icke hade annat ärende än alt förmå Guezo att öfvergifva alafhan leln och afskaffa menniskooffren; men hans föregångare, hr Winnietts, hade fått den ideen, att kouung Guezo önskade Englands beskydd, måhända tillochmed att blifva ställd under dess protektorat. Huru ogrundade hr Winnietts patriotiska illusioner voro, visade sig, då Engelsmännen, Fransmännen och Portugiserna fingottillåtelse att bygga tre skansar i Dahomey. De önskade bygga dem på kusten inom skottbåll för sina örlogsfartyg; men då en af de tre herrarna hvilka underhandlade om denna sak, var oförsigtig nog att säga: Här äro vi våra egna berrar!4 fordrade konungen att skansarne skulle byggas längre in i landet bakom en sumpig terräng, som är otillgänglig för europeiska trupper. Negrerna kunna nu angripa skansarne, utan att Europeerne kunna komma dessa till hjelp. Vid detta tillfälle liksom vid så många andra segrade negerns diplomati öfver Europeens. Denne litar för mycket på sin öfverlägsenhet; han beträder den afrikanska kusten i stolt medvetande om sin högre civilisation och tror sig väcka negerns beundran, under det han af denne endast betraktas med förakt. Ännu i dag är vice-kopungen i Whydah en neger och förer titel af befälhafvare öfver de hvitax. Under en audiens, som hr Forbes hade bos konungen af Dahomy, gjorde denne honom några fragor om engelska marinen, och då den brittiska sjöofficern sökte göra Englands storhet på hafvet begriplig för honom, sade Guezo: Drottningen i England och konungen i Dahomey äro två lika mäktiga suveräner. Hvad Victoria förmår uträtta till sjös, det förmår Guezo till lands. Guezo är fasta landets konung, liksom Victoria är hafvets drottning. Herr Bruö hade likväl berättat honom om den franska armäåen. Han frågade mig, berättar hr Brus, om Frankrikes tillstånd, om dess regering, om vårt sätt att föra krig, om soldaternas antal i vår armåe och i synnerhet om de medel, genom hvilka vi gjort hela Europa motstånd; ban gjorde mig äfven några frågor om Napoleon, om dennes växt och ansigte och tycktes vara mera nöjd än förvånad öfver mina svart. Det är ganska sannolikt att ban icke blef förvånad; ty Afrikanarne anse alla hvita för lögnare och storskrytare, och hafva redan på förhand beslutat att icke tro ett ord af hvad som berättas dem. Om Europserna icke läto förblända sig af högmod, så skulle de mindre ofta låta lura sig af de löjliga ärebetygelser, som negrerna visa dem för att dölja sina plauer för dem. Dabomanernas nederlag utanför Abeo Kutah skall måhända medföra gagnande följder och förmå Guezo att villigare lyssna till dem, som söka öfvertala honom att afstå från slofhandeln och deremot gynna den lagliga handeln. Dock får man icke hoppas, att han ögonblickligen skulle öfvergifva den vinstgifvande slafbandeln. Sannolikt skall han rusta sig ånyo, reorganisera sin armse och Sedan rycka ut antingen mot Abeo Kutah eller någon annan stad. De repressiva mått och steg, till hvilka de europeiska nationerna tagit sin tillflykt, måste nödvändigt fortsättas ännu längre. Slafhandlarne skola icke så snart uppgifva sin bandtering. Huru skall man förklara deras djerfva bårdnackenhet? Denna fråga gör si, hvarje Europse som återvänder från vestra kusten af Afrika. För att besvara den, måste man först undersöka slafhandelns nuvarande hjelpkällor och hvilka de medel äro, som användas för att hämma densamma. Tre länders örlogsfartyg bevaka oupphörligt Afrikas kust: England håller der öfver tjugo fartyg, Frankrike tolf och Förenta Staterna två. De franska och engelska äro ängfartyg och briggar. Angfartygen gå längs utåt kusterna, uppleta flodmynningarna och söka att öfverraska negerbandlarne på deras ankarplatser. Briggarna hålla sig ute på öppna sjön, afvaktande det ögonblick, då de skola utspänna sina vingar till en plötslig jagt på någon slafhandlare. Så snart de på afstånd upptäcka ett misstänkt fartyg, aflossa de ett kanonskott såsom en signal för detsamma att dreja bi. Är vinden gynnande för slafhandlaren, så tar han till flykten och då börjar hetsjagten. Stundom äro slafskeppen snällseglande, och då undkomma de kryssarne; men oftast äro de så usla som möjligt och knappast i stånd att göra öfverfarten. För dem är ingen räddning möjlig, så snart de först äro upptäckta. Det är myeket sällsynt, att besättningen på ett slafskepp gör motstånd. Kryssaren såtter sina båtar i sjön, och en af deras officerare, som har nödigt manskap med sig, tager slafskeppet i besittning. Dess besättning föres antingen ombord på kryssaren eller landsättes. Stundom återföres en del deraf på slafskeppet, för att bjelpa till vid manövrerne; men detta är förbundet med fara. För få år sedan gjorde besättningen på ett taget slafskepp uppror, mördade marinofficern och hans manskap samt tog ånyo fartyget i besittning. Då den togs för andra gången inställdes den för en engelsk domstol såsom skyldig till mord. Men domrarno gåfvo ett sällsynt exempel på aktning för folkrätten och flaggornas oberoende, i det de frikände besättningen, emedan den blisvit tagen af en dertill oberättigad kryssare. Slafhandlarne uppfiana tusen medel för att bedraga kryssarnes vaksamhet. De afsända från Brasilien handelsfartyg under amerikansk eller sardinisk flagga, med dokumenter, som äro i fullkomlig ordning och med de oskyldigaste laddningar i verlden. Dessa fartyg segla till Afrika och passera kiyssarne obehindradt, ehuru dessa visserligen hysa misstroende till dem, undersöka gam och blifva öfvertvaade om deras brottsliga afsig