Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1852, sida 2

Salon. Dahomey och konung Guexo. Af P. Merrua u(Forts. fr. n:o 125.) Hr Forbes omtalar icke dessa menniskoätare. Månne 3uezo skulle hafva afskaffat den seden att låta dem leltaga i processionerna, eller månne han blott ansett ig icke böra uppföra ett så obyggligt skådespel för en ef dessa Engelsmän, hvilkas oryggliga menniskokärlek lifvit så berömd på Afrikas vestra kust? Den tiden, hr Brut reste, lemlästades fångarne innan de dödades. De förra konungarne läto nämnligen afskära näsa och öron samt utrifva ögonen på fångarne innan dessa korsfästes eller halshöggos. Hr Forbes märkte ingenting sådant, så att man torde kunna antaga, att Guezo afskaffat denna afskyvärda sed. Men den engelska officern blef dock vittne till scener, hvilkas beskrifning man icke kan läsa utan att uppfyllas med den största afsky. Han var nämnligen uärvarande vid en fest, vid hvilken några fångar utkastades ibland åskådarne för att sönderrifvas af dem. -Midt på platsen, så berättar hr Forbes, var byggd en upphöjning, som var försedd med ledstänger och på alla alla sidor behängd med brokigt färgade tygstycken; under det öfver estraden utspända tältet hängde solskärmar och en massa fanor, hvaribland äfven den engelska. Nedanför på ena sidan om förhöjningen, som var omkring 50 alnar lång, sutto de till offring bestämda sångarne bundna i korgar bakom en rad törnbuskar, hvilka bildade liksom en häck. Platsen utanför var aldeles uppfylld af nakna negrer. Sjelfva upphöjningen var omgitven af soldater, hvilka höllo folkmassan tillbaka. Öfver de främsta lederna af åskådarne syntes ministrarnes solskärmar och chefernas fanor. Åskådarne bestodo af soldater, konungens bröder och söner samt ett visst antal Cabocirs (benämningen på de förnäma ofticerarne eller cheferne.) En hvar af dem hade en påse hängande vid bältet, och dagens högtidlighet skulle begynna med utdelning af skänker från konungen till hans trupper. Då kungen, som var klädd i en svart tröja och med ett förkläde framför sig, samt på hufvudet en hvit mössa, visade sig på estraden, hälsades han af den församlade mängdens ljudeliga rop. Folket ordnade sig derpå i leder, lyftade officerarne på sina axlar och defilerade sålunda tre gånger förbi Gue10, som, sedan de tredje gången passerat förbi honom, höll ett tal till dem, för att erinra dem om det opassande uti att afskjuta gevär under ceremonien. Derpå utkastade han några Cauris ibland fulkmassan, liksom för att pröfva den, och bjöd oss sedan upp till sig. Då vi kommit upp på estraden, sunno vi stora högar af Cauris, tyger, romflaskor och tobaksrullar. Sedan vi satt oss vid Guezos sida, började utdelningen, den konungen till en del sjelf ombesörjde, i det han med stor liflighet utkastade än Cauris, än tygstycken och än tobak. Af de utkastade Cauris förblefvo de i obetridlig besittning, som först uppfångade dem, men om tygstyckena stridde man ganska hårdnackadt; ja, det levererades verkliga bataljer. Från den nakna folkhopen kändes en utdunstning, som blott kan jämnsöras med luften ombord på ett öfverfullt slafskopp, och en rök böjde sig, lik de giftiga ångor, som uppstiga från träsken; ty alla dessa Afrikanare badade bokstafligen i svett. Omkring klockan 2, då största delen af Cauris och tygerna blifvit utkastad, drog sig konungen tillbaka, öfverlemnande åt sitt hof att utkasta resten. Gifve Gud att jag här kunde sluta min berättelse! ... Under konungens frånvaro herrskade en dödstystnad bland den förut så högröstade folkmassan, och, då den några gånger händelsevis atbröts, påbjödo eunuckerna ånyo tystnad derigenom att de ringde i sina klockor. De elfva fångarne som skulle mördas, uthärdade sina bödlars blickar med förvånande ståndaktighet. Icke en suck undslapp deras bröst. Aldrig har jag sett en sådan kallblodighet för en säker död. Detta lugn förekom mig icke naturligt, men jag erhöll snart ett förfärligt bevis på, att den icke var låtsad. Tio af dessa fångar, som skulle utkastas bland den blodtörstiga massan, bevakades jämnte en alligator och en katt, hvilka äfven Skulle offras, af soldater. De fyra andra olyckliga bevakades af amazoner. Konungen återkom och frågade oss om vi önskade vara närvarande vid offringen. Med afsky afslogo vi inbjudningen, men bönföllo honom att skona åtminstone några af de olyckliga. På våra böner benådades tre, mot det att vi betalade 100 dollars för hvar och en af dem. Dessa blefvo i ögonblicket lösgifna, men tvingades att åskåda den förskräckliga tragedie, i hvilken deras landsmän skulle mördas. kjlidt under den förut omtalade törnhäcken reste sig sju till åtta förfärliga menniskor med äktå spetsbofansigten, och af hvilka några voro försedda med käppar, andra med svärd; de förvredo sina ansigten med de ohyggligaste grimaser och liknade blodtörstiga vargar, som på förband slipa sina tänder. Då vi närmade oss dem, uppgåfvo de förfärliga tjut och ropade till konungen: Gif oss något att äta, ty vi äro hungriga. Vid ett sådant tillfälle var det som Achardi greps i samma ögonblick, han lutade sig öfver ledsiången för att betrakta folkmängden som lik ett upprördt haf böljade under hans fötter. Han nedkastades från estraden och blef i ögonblicket söndersliten. I det vi återvände till våra platser upphäfde folkmassan ett förskräckligt rop. Soldaterna hade låtit folket se offren. som skulla mätta deras blodtörst, och detta rop uttryckte dess sacksamhet mot den gifmilda fursten. Sedan det åter