Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1852, sida 1

I I Lyckligtvis fann man den vackra, helt och hållet öfver vattnet byggda, salongen ledig; de gamla måblerna voro desamma; klaveret hade likväl blifvit utbytt emot ett modernt sortepiano, och den enda föråndring Helmer kunde upptåcka sedan han var der sist, var, att inskriptionerne på fönsterkarmarne och rutorne betydligen ökats. Det år ett eget studium, dessa hieroglyfer, håntydande på en stundom lycklig, stundom olycklig kärlek — men alltid kårlek. Man sysselsatte sig hårmed under det bordet dukades, och Victor, som fårbehållit sig att utan intrång få vara vård för middagen, hade aslägsnot sig, för att i samråd med den fryntliga vårdinnan på stållet besörja om de gastronomiska anordningarne, icka dorwia får glömmande att gumman borde ur sin kållare leta fram af det åldsta och båsta vin hon hade. (Fortsåttn.)