rande och dömande, låta vidare åtsärder hvila, med uttryckligt vilkor likvål, att br Ungberg på stället nedskref och till grefve Hamilton aslemnade sin afskedsansökan, samt derester, så snart hans redan erhållna permisson den 4 i denna månad intrådde, genast lemnade riket, för att aldrig mera hit återkomma. få . . LJ . . Detta år ju en ordentlig landsförvisning, och h på lifslid vill! Stöld år ett urbota brott, det äÄr saut, men icke belågges det med landsflykt. Förutsatt således, att U. vore saker, så hade han dock icke blifvit i laga form qdömd; Stöld år vidare ett nesligt brott på hvilket bordt ösja ett nesligt straff; de brott åter, för hvilka landsflykt år stadgad, åro icke af neslig beskaffenbet, dock anses bestrasliniugen för dem i sjellva verket hårdare ån för de nesligare brotten. Märkligt år alven, att öfverslätbållaren vidlog denna åtgård (att tvinga ) U. att ingifva sin asskedsansökning och kmna riket för lifstid) för att bespara H. M. Konungen obehaget af en så högt uppsatt förtroendeembetsmans sakförande och dömande. Är sådant att bespara konungen ett obehag? det år vål tvertom, att ådraga honom obehag. Hvarje dödlig kan miss aga sig, och en konung, som våljer sina förtroende-embetsmån, kan icke se dem långre ån till tänderne-, som det heter, ehuru man visserligen hos honom har anspråk på att han skall kånna sitt folk; emellertid, då upptäckten af en så grof brottslighet hos en hög embetsman mäste förefalla konungen lika oväntadt som hvilken annan som heldst, så borde man förutsåtta, heldst under en period af rätt och sanning, att den höga personligheten väl känt ett ganska stort -obehagvid den bedrösliga underrättelsen, men duck dervid icke helt och hållet tappat koncepterne, utan svarat: edet år sörlärligt att någonting sådantkunnat hända; men når nu så olyckligt år, så måste saken ha sin gilla gång: jag vill åtminstone icke för min del göra tili en sanning ordspråket: de små tjulvarne hänger man, de stora låter man gån. Och icke allenast det obehag hr öfverstäthållaren ådragit H. M. Konungen inför hans egna underdåtare! Huru många tusende sådane kunna ej återstå, när U. är kommen på fremmande botten, isynnerhet för embetet, hvilket åfven blifvit åberopadt såsom det der hvilket icke borde komprometteras. Kan det icke hända t. ex. en vacker dag; att Ungberg sitter på en restauration i Paris, och någon af hans bordsgrannar, som kånner honom, såger: -messieurs, gardez vos poches! voilå le gouverneur de Stockholm! cest un voleur? hwilketdera kompromellerar mast, oberäknadt att det år olagligt, att läta en person, det må vara hvilken som heldst, fritt afresa under sådane förhållanden. Det enda vi ytterligare vilja anmårka får denna gång, och som ger saken en ökad märkvårdighet. år att guldsmeden Hammer, så som målsägande, icke protesterat emot Ungbergs afresa. Hvad månde vara orsaken till en sådan liberalitet?