UAIORICTIUII :2:2:2: oo 2— tier, som denna pseudo-mamsell? Hade det verkligen varit fru Leffler, så kunde det ånnu tånkas, att han förtrott henne att broschen vore stulen, men denna -mamsell S., om han nu åndteligen funnit sig uppmanad att belåna henne sör ett tillfålligt galanteri, icke kunde han såga till henne: -var så god och håll till godo, men var försigtig, ty med förlof, den år stulen!!Dessutom tyckes ett tillfålligt galanteri vara nog rungeligen be21: . taldt med 1,600 rdr bko. Men följom vidare -F. R. xFör att icke onödigtvis åstadkomma uppseende beslöt dock hr Hammer att söka få saken i godo uppgjord, och begaf sig i sådant ändamål redan samma dag hem till hr Unsberg, för hvilken han presenterade en qvitterad räkning å broschen, under anhållan att derför erhälla liqvid. Det kan ingen hindra hr Hammer att presentera så många råkningar han behagar; det beror blott på om råkningarne grunda sig på en verklig fordran eller icke. Men hårom vidare: sIngenting bade vål då heller varit naturligare, ån att br Ungberg hållit god min och betelt råkningen, synnerligsst som hr Ungberg vor en förmögen man, och någon svårighet för honom, alt når som heist anskaffa en dylik summa, ej gerna kunnat mota. Men den vår Herre slagit med blindhet, blir också blind; och i stållat att på sådant sått få den skabrösa händelsen i godo bilagd, begynte hr Uneberg satt öfverbopa hr Hammer med otidigheter, och slutade med att köra honom på dörren, förmodligen i den öfvertygelsen, att det endast var på lösa misstankar, som hr Hammer presenterade råkningen, och utan att ana det hr Hammer hade fullt giltiga bevis om stölden i sin hand. Fullt giltiga bevisl hvar finnas de? ånnu finnas ju inga bevis. Och om det vn möjligen varit en komplott att astvinga Ungborg pengar, kan man då undra om denne -ösver hopade Hammer med otidigheter, och slutade med att köra honom på dörren? Hvem skulle ej gjort alldeles detsamma som Ungberg — förutsatt att man vore oskyldig? F. R. återigen finner, att ingenting varit naturligare, ån att hr Ungberg hållit god min och betalt råkningen, synnerligast som hr Ung2 berg var en förmögen man. Men om U. nu ingenting år hr Hammer skyldig, så bör han ju också ingenting honom betala, antingen han år -penningmenniska(för att begagna 2 . F. R. talesätt) eller icke. Vidare nämnes icke ett ord, om hr Hammer vid det tillfålle han representerade råkningen åfven medhade den af hans yrkesbroder till honom lemnade broschen, för alt öfverlemna åt U. i utbyte emot den åskade betalningen, 1,600 rdr bko. Och man kan fråga: har denna brosch i verkligheten någonsin existerat? Rättigheten att få tillgodonjuta sin oskuld, till dess motsattsen år bevisad (donec probetur contrarium) bör lika litet kunna förvågras hr Ungberg som någon annan. Och ännu år ingenting i afseende på hans sednast ifrågakomne brottslighet bevisadt. Det enklaste att ålågga detta, år att följa berättelsen i -Folkets Röst-, punkt för punkt. Man låser der: Att hr Hammar icke kunde låta nöja sig med ett dylikt besked, såger sig sjelft; och då hans visade undseende rönte en så skamlös otacksamhet, begaf han sig också genast hem til hr polismåstaren Stråle och anmålde förhållandet. Denne åter vånde sig till hr öfverstathållaren grefve Hamilton; och sedan hr Hammer inför honom fått förnya sin beråttelse om stolden och anledningen till sina misstonkar, öfverenskoms. att man följande morgon skulle sammantrå ffa hemma hbos hr Ungbere. Är det en -skamlås otacksamhetaf Ung: berg att icke genast betala den af honom presenterade råkning, så vidt han vet med sig sjelf att krafvet år olagligt? Hvad som för öfrigt i denna punkt förefaller serdeles besynnerligt. år att man icke genast ansatte U, utan låt honom ha ett helt dygn på sig. Man låser vidare: aggå skedde äfven; men då hr Ungberg fortfarande förnöll sig trotsande och brutalt samt tillochmed låt undfalla sig yttranden om ansvar för obehöriga tillvitelser, m. m., larer br grefve Hamilton tyckt att skamlösheten gick nog längt, samt förklarade att han å emdetets vågnar anbefallde hr polism. Strälå åll genast arrestera hr Ungberg. Kan man undra på om U. förhöll sig eptrottsande och brutalt samt till och med låt undfalla sig yttranden om ansvar för obehöriga ullvitelser, om han visste med sig sjelf sig icke vara saker? Det skulle vål varit vida mera karakterslöst, om han helt beskedligt torkat i sig de grofva beskyllningarne. Nu kommer en mårklig punkt: 4Detta gjorde slag i saken. Hr Ungberg föll nu till pöndoken, och hvilket åfven hade till påföljd, att grefve Hamilton lofvade att, af undseende, icke för hr Ungberg, men för det embete han beklådde och i e2 po AA 2 Ta . 0 2 .