Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1852, sida 1

——————— — —— —WW,;,. 2 — Man skulle göra orätt att försofva en sådan morgon, svarade Helmer, som var den som rodde. Men det förekommer mig, som hörde jag ljudet af något instrument — något här icke brukligt instrument. — Du har rätt, sade Victor, det kommer ifrån båten der borta med de trenne damerna uti — de hafva också en kavaljer med sig — men det är sant, du ser den icke, såsom du nu sitter. Vänd dig om — det förekommer mig som vore de icke främmande för oss. I detsamma Helmer vände sig om för att blicka i den rigtning hans vän antydt, sköt den större båten sinunder ett hvalf af vide, der den tycktes söka skugga — Hör du denna röst? återtog Victor, och denna acI cent? det var misstag af mig, då jag trodde mig känna dem. — Det är italienska; känner du icke igen den gamla välbekanta: Nel cor mio piu no sento? och instrumentet, som accompagnerar den, är icke guitarr — det är metallsträngar och påtagligen knäppning med en penna — det måste således vara mandolin? — Men hvilken kan spela mandolin här? Det måste vara någon af söderns döttrar, som förirrat sig hit; jag kan icke neka att jag är nyflken, och vore det icke mot granlagenheten, så skulle jag föreslå, att vi närmade vår båt intill deras, för att upptäcka, hvem den interessanta sångerskan kan vara, — Vi kunna gå en medelväg, föreslog Helmer. — Du har ju medtagit din flöjt? Jag ser ingenting ondt uti, om du svarar på samma melodi. Tystnar sången der borta, så veta vi hvad vi ha att rätta oss efter, och vi hafva intet annat att göra, än att helt beskedligt aflägsna 088. Victor efterkom sin väns uppmaning, och hade icke väl genomblåst första reprisen, förrän han svarades af