Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1852, sida 1

svärmade tillsammans kring skogar och ängar, för att botanisera, hvilket som farbror vet var hennes käraste sysselsättning, då grodde redan hos oss denna känsla, som nu gör oss begge så olyckliga. Då vi smekte hvarandra, då vi kysstes, då hon satt i mitt knä — icke visste vi då, att vi voro brottsliga. — Stackars barn, hvad jag beklagar er. Och i sjelfva verket är denna känsla icke onaturlig. Det har gifvits folkslag, och gifvas ännu, hos hvilka giftermål mellan syskon icke äro förbjudna, ja hos hvilka sådane till och med voro påbudna. Men den lag, som förbjuder dem, är likväl ganska välbetänkt, ty vore icke den, så skulle det bilda sig familje-kaster, isolerade stammar, och det kan icke vara skaparns vilja. Denna lag är helt och hållet civil, men då den finnes, måste den naturligtvis respekteras. Låtom oss tala om denna kinkiga sak så lugnt som möjligt. Du inser, att Anna aldrig bär på Jorden kan bli din, men du önskar utan tvifvel äfven, att hon aldrig heller skall bli någon annans? —. jeg —ärna det? Ja. Och likväl önskar jag ingenting högre, än att hon måtte bli lycklig, så lycklig som någon menniska kan bli här på jorden. — Jag förstår lätt, att du inte skulle vilja afstå henne till din bästa vån; sådant skulle kanske till och med öka din smärta. — Hvarsör skulle jag neka det? Jag har nog sett på min vän Branning att han är känslig för Annas bebag, och vet hur lätt han blir eld och låga — jag ser också ingen omöjlighet uti, att äfven Annas hjerta kan bli antändt deraf — jag skulle ju då bli tvungen att hata min vän, och han vore för mig förlorad, ty från det ögonblick jag funne att de älskade hvarandra, skulle jag icke mera i min lifstid kunna se någondera af dem för mina ögon — åtminstone icke, förrän kanske på den