Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1852, sida 1

het, men den ena af en nordisk, den andra af en sydländsk. Alla kikare och lorgnetter rigtades åt detta håll; ingen kunde påminna sig att någonsin förut hafva sett de begge damerna. Den ena, den, som var af ett sydlänskt utseende, var klädd i ett slags ungersk nationaldragt, som klädde henne obeskrifligt. Den andra var klädd efter gullande mode, men med mycken smak. Man tisslade och tasslade, man kunde ej vända sina ögon ifrån dem, den okända på scenen blef glömd för de okända i logen; man lyssnade till hvad det var för språk de talade. Det var tyska. Victors hjerta klappade häftigt. Han hade igenkänt sin syster. Men hvem var den andra? — Är det inte din syster? hviskade Helmer, som ej kunde återkomma från sin förvåning. — Jo, svarade Victor, men tyst! de hafva redan ob. rerverat oss. Men utan tvifvel vilja de vara okända. — Det var den skönaste qvinna jag någonsin sett, återtog artisten, som icke kunde låta bli att betrakta den främmande damen. — Hvilken? frågade halft ängsligt Victor. — Kors, det der fruntimret, som tycks vara lika obekant för dig som för mig, svarade bekymmarslöst artisten, utan att tänka på, att ban derigenom var litot ohöflig emot Victors syster. Men detta svar spridde i Victors hela väser en känsla af sällhet; Helmer var från detta ögonblick för honom icke vidare någon rival. (Fortsättning). gU—I—Hna SATANS RR