Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1852, sida 1

— — — sena ålderdomen, då de oroliga passionerna äro slocknade. Det är visserligen sant, att den tidpunkt utan tvifvel ännu är långt aflägse, då Branning kan tänka på att gifta sig; men hvad gör detta i det hela för skilnad? Alska de hvarandra, så ir jag i alla fall förlorad — jag hvarken kan eller bör hindra det, ty jag värderar Brannings karakter, och kan icke hos honom finna annat än redliga atsigter — hvad återstår då för mig? att stappla ensam till min graf, ty jag kan aldrig komma att älska någon annan, det känner jag lifligt. Denna hemska tystnad, som jag nödgas ålägga mitt hjerta, skall, som jag hoppas, förkorta vandringen — för mig finnes intet hopp, och om jag ännu hyser någon önskan, så är det att en gång få hvila med henne i samma graf. Den gamle läkaren, som hur ej kunde sinna ett ord till tröst, öppnade sina armar för den unge mannen, som högt snyftande sjönk till hans bröst IJIII. De okända. En af operans förnämsta artister hade sin beneföce. Iuset var redan flere dagar förut utsåldt. Det var Bellinis Den okända som gafs. De förnämsta platserna voro ockuperade af den eleganta verlden. Ouverturen var redan spelt. Endast en loge på första raden stod tom. Victor och Helmer hade plats på nedra amfitheatern. . Omsider öppnades dörren till den lediga logen, och in trädde tvenne damer, begge eleganta, men den ena isynnerhet rikt klädd. Begge voro af en utmärkt skön