Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1852, sida 1

bållandet var fordom. Men eftersom vi tala förtroligt med hvarandra, tillade gubben Bergfors, och lade sin hand på Victors axel, vill du bigta dig för mig? Jag märker granneligen att du bar någon hemlig sorg som tär dig. Du älskar, är det icke så? — Jag? sade Victor men en darrning, och slog ned ögonen. — Ja, du försöker fåfängt att dölja det för mig. Du älskar utan hopp. — Ja, utan hopp, svarade den unge kassaskrifvaren med rysning. — Om föremålet för din kärlek är öfver ditt stånd, öfver dina förmögenhetavilkor, så är det ännu hopp. Men kanske vet du bestämdt att hon inte älskar dig tillbaka. — Jag vet det icke, och skall aldrig komma att veta det. — Ingenting är så förderfligt för en ung man, som denna ovisshet. Du måste på ett eller annat sätt bereda dig tillfälle att träffa henne, och få din dom afkunnad. — Jag träffar henne alla dagar. — Hvad! Och är det länge, som du hyst denna känsla ? — Nästan sedan min barndom. — Och ännu har det icke kommit till någon förklaring? Och skall aldrig göra det. Jag skulle då begå en svår synd, (Fortsättning). po Va