lägenhet. (Forts.) Musik. Ytterligare om Maria Serato. Vi göra oss ett nöje af att återkomma till det intressanta kapitlet om -underbarnen-. Det kan då icke förundra, om dessa underbarn i allmånhet våcka ett lifligt deltagande. Det ligger nåmligen i den menskliga naturen att med vålbehag se lyckliga anlag hos barn — det år en vacker och ådel kånsla — men man må icke deraf låta hånföra sig för vidt, eller följa sin naturliga benågenhet att se dessa anlag genom förstoringsglas. Af dessa underbarn år det nåmligen bloti ett ringa antal, som, hunne till mogen ålder, det blir någonting utaf — detta hufvudsakligen derför, att deras utveckling blifvit alltför mycket påskyndad, att de blifvit bringade till brådmognad. Vi råkade i vår förra uppsatts att nåmna Mozart. Äfven han var ett underbarn, och betraktades med råtta så. Han blef verldens störste kompositör; men kom vål detta derutaf, att han vid 6 års ålder kunde spela klavår? Nej, det kom derutaf, att han hade anille. Mozart hade en far — en temmeligen egennyttig man — som tidigt tillhåll honom att öfva sig på instrumentet, såsom mångfaldiga andra hafva gjort; men skedde detta af intresse för konsten? Nej, det skedde derföre, att fadren, som på sin son ville förljena penningar, och för öfrigt var en temmeligen klen musikus, fann att det skulle vara mycket mera frappant att låta ett barn, ån en yngling eller man offentligen framtråda. Men månne icke denna brådmognad i det hela skadade Mozart? Jo, ganska såkert, och man kan med sannolikhet antaga, att hade hans utveckling skett i mera öfverensstämmelse med naturens vanliga ordning, så hade hans lifstid ej blifvit så kort. Haydn återigen utbildade sig snart sagdt på egen hand. Ingen lade något egentligt hinder i vågen för hans musikaliska uppfostran, men ingen befordrade den synnerligen heller — hans ungdom var full af bekymmer — men han blef hvad han blef, detta emedan han hade snille. Med Beethoven var ånnu ett annat förhållande. Han hade en far, som på allt sått sökte att förqvåfva hans musikaliska anlag, och lade alla hinder han kunde i vågen för hans utveckling — men också han blef hvad han blef, derföre att han hade snille. Det diametralt motsatta förhållandet mellan Mozarts och Beethovens musikaliska uppfostran ådagalågger båst, huru föga i det hela undervisningen i barnaåren inverkar hos dem, som äro danade får någonting stort. Likvål år det alltid råttare, att, såsom Mozarts far, uppmuntra och till utveckling befordra de musikaliska anlagen, ån att, såsom Beethovens, förqvåfva och undertrycka dem, ty hade Beethovens snille ej varit mågtigare ån fadrens vilja, så hade verlden gått miste om denne store kompositör. Men medan vi åre inne på detta kapitel, kunna vi ej underlåta att framstålla ånnu tvenne kontraster. Det år Jenny Lind och Mathilda Ebeling. Jenny tillhörde redan från mycket unga år k. theaterns elevskola, och hennes utomordentliga anlag vunno mycket tidigt uppmårksamhet. Vid 11 års ålder sjöng hon med sin sånglårare, hofsångaren Berg, vid en konsert, som denne gaf å k. theatern, solfeggier, som våckte förvåning, och konstituerade henne till ett underbarn. Hennes lefnad har sedan dess nåstan alltid varit bestrådd med rosor, och det stora rygte hon vunnit har bekråftat hvad hennes barndom lofvade. Men hvari ligger egentligen hennes storhet? år det i en utomordentlig röst eller öfriga fysiska avantager? nej, den ligger deruti, att hon har snille för sin konst. Mathilda Ebeling åter var aldrig något underbarn. Dotter till en fattig musikus (ledamot af hofkapellet), lårde hon redan från spåda åren att kånna armodets försakelser; hon fick visserligen låra sig litet musik, så godt fadrens knappa tillgångar medgåfvo, men ingen bekymrade sig för öfrigt om henne. Men hvad gjorde Mathilda? hon öfvade sig sjelf, hon gömde undan jjusbitar om aftnarne, för att tidigt om morgnarne ha något att se vid, då hon steg upp och började sitt arbete vid pianot — ty hon var från början pianist, och utmärkt såsom sådan, ehuru denna sida af hennes talang hvarken var mycket känd eller erkånd ). Mathilda SÅ Han AI3. AA —