Bi — ra egendomar i Irland. Lancasshire-godsen, På hvilka flera större städer och köpingar eller delar af sådana åro belågna, anses i en framtid, genom grundråntornas successiva förhöjning, böra askasta den största inkomst, Som äges af någon engelsk pår, icke ens markisen af Westminster undantagen. Premierministern, hvars namn år Edvard Geoffrey SmithStanley, år 14:de grefve af Derby och född 1799 å stamslottet KnowsleyPark. Han år mest bekant under namnet lord Stanley, hvilket han bar tills han 1851 estertrådde sin fader, den 13:de grefven af Derby. Han har studerat i Oxford, der han 1819 vann priset för latinsk vers. Redan 1820 blef den 21-årige lorden medlem af underhuset för Stockbridge. 1826 blef han vald i Preston, der hans familj ågde ett årftligt inflytande och satt för denna stad i parlamentet till 1830, då vid det nya valet staden visade den sjelfståndigheten att framför sin grundherres son föredraga radikalernes kandidat, hr Hunt. Lord Stanley blef i stället vald i Windsor, men representerade denna ort blott en kort tid. 1832 blef han, sörmedelst sin samiljs inflytande, vald till parlamentsmedlem för norra Lancasshire, hvilken plats han bibehöll ånda tills i September 1844. Nåsta månad blef han pår och erhöll efter ett af faderns gods titel af lord Stanley of Bickerstaffe. Sitt första tal (maiden speech) håll han i anledning af en obetydlig fråga under förhandlingarna om gasbelysningens införande i Manchester; men han talade så, att partiledarne, hvilka med stor uppmårksamhet plåga följa unga parlaments-ledamöters första upptrådande, erkånde en sållsynt talang hos honom. I samma parlament 1824 talade han mot Humes förslag om att undersöka huruvida statskyrkans inkomster i England och dess embetsmåns stora antal stodo i förhållande till de tjenster, som denna kyrka verkligen gjorde i Irland. Det väckte bestörtning att en Whig, till hvilket parti lord Stanley bekånde sig, måhånda mera af familjevana ån af öfvertygelse, försvarade den irlåndska statskyrkan icke endast mot öfverdrisna påståenden, utan tillochmed i allmånhet. -När katholikerna ifra mot kyrkan, heter det i hans tal, så måste parlamentet, som år dess naturliga beskyddare, visa, att det hvarken år för svagt, eller för likgiltigt att uppråtthålla den. Hos dess vånner våcker kyrkans rikedom ingen ångslan, och lyckligtvis år den tiden ånnu icke kommen, då dess fiender kunna utplundra den under förevåndning att skaffa den låttnad. Visserligen skulle omståndighet kunna intråffa, hvilka kunde råttfårdiga en inblandning i kyrkans egendom; men hittills finnas inga andra omståndigheter ån sådana, hvilka på samma sått skulle kun na råttfårdiga en inblandning i ågandet af jord, statspapper och handelsvaror. De mått och steg, som blifvit föreslagna, kunna icke bidraga att väcka en försonlig ande, utan åro tvertom beråknade på att för de irlåndska katholikerna framstålla den protestantiska kyrkan som en stolt och dem dominerande mm ——