sade för sig sjelf, med den mest melankoliska min i verlden: — 10 jag skulle just bli ett vackert statsråd, jag! XXIII. En bekännelse. kKammarherren Lerchenflycht hade ganska rigtigt fått sin zobelpels, och hans fru sammetsklådning, men det tycktes åndock icke vilja bli någonting utaf de storverk, de förespeglat sig. Börsbalen hade gått obemårkt förbi, och nåstan lika obemårkt gingo plena på Riddarhuset förbi, det ena efter det andra. Kammarherren hade icke nalkats ett steg nårmare landshösdingestolen i Jönköping, och hans svärsader hade icke nalkats ett steg närmare taburetten. Pundmarkska huset var nåstan stångdt; brukspatronen höll sig inne inom syra väggar, med sin fixa id att han vore ruinerad; brukspatronessan, som hade blifvit smittad af sin mans fruktan, var på god våg att såga farvål åt all verldenes flård, och slå sig på att bli låserska ; kammarherrinnan tillbragte, såsom en Om mor egnar och anstår, nåstan hela dagarne på lazarettet, der hennes lilla herr son,