och led utaf att se sin syster och honom tillsammans, ehuru han naturligtvis mäste förebrå sig denna känsla. Axel Wilhelmson och Sally, som nu oftare fingo räkas, kände sig lyckliga håraf; dock var det ånnu långt ifrån, att de vågade förlita sig på att i en framtid få se sitt hopp om en slutlig åktenskaplig förening realiseradt. Som brukspatronen ej gjorde någon hemlighet af sitt obestånd, och menniskorna i allmånhet ej tro någonting så gerna som sin nåstas ofård, så blef det snart ett allmånt rykte att rika Pundmarken vore ruinerad, hvilket naturligtvis hade till nårmaste följd, att den -verld, i hvilken han på sednare åren lefvat, drog sig helt och hållet tillbaka, samt i följe derutaf blokaden af friare till Sally upphåfdes. Den enda gåst, som numera var daglig i Pundmarkska huset, var den bleka ledsnaden, och den låter icke fördrifva sig så lått. Hade det förut varit ett evigt sus och dus-, visiter och flång, så syntes der numera icke så mycket som en katt, och icke visade herrskapet Pundmark sig för någon, ej så mycket som på promenaden en gång. (Forts.) AA ————C