Den lyckliga sjukdomen. Berättelse af J. M. kRoskn. (Forts. fr. n:o 117). — Antingen falska eller odugliga. Dessutom blir jag bedragen på alla håll. Att vara skyldig mig tycker man år detsamma som att vara skyldig katten, sade brukspatronen. — Du sörskräcker mig. Men dina mörka föreställningar komma deraf, att du år hypokontorist. Jag vill vål icke tro, att det står så rasande illa till, som du målar ut det. Emellertid går jag nu och skickar af penningarna till Jacques. — Gör det, han år numera vårt enda hopp. Helsa och såg honom, att han inte lånar ut en enda skilling under fyrti procent. — Var lugn, du. Han lår nog veta, hvad han gör, nu, sedan han blifvit omvånd. — Ack, att jag skulle få den glådjen på min ålderdom! Det år vår enda tröst. Gumman gick att skrifva bref till sin son och afskicka penningarna, och brukspatronen