Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1852, sida 2

sinnande, både nödvåndigt och nyttigt, att Jacques kom ur riket: sörstöra penningar kunde han lika vål i Götheborg som annan stans, ja till och med vore tillfällena dertill större, ån om han belunne sig å utrikes ort, der han icke hade så många bekantskaper — en rymning i anledning af en duell har dessutom någonting på visst sått fashionabelt med sig — och rymma skulle vål åndå hans herr kusin, förr eller senare — det var då så godt han gjorde det först som sist, medan det ånnu kunde ske med någorlunda behållen krigsära — det var derföre, som Victor icke undandrog sig Sallys entrågna böner att stålla tillråtta i denna sak. Victor tog afsked, och brukspatronessan begaf sig in till sin man, sedan hon befallt Bergqvist att båra in frukost till honom, hvarvid naturligtvis icke glömdes den hollåndska sillen och portern. Brukspatronen satt i sin soffa, med armarna hångande slappt utefter sidorna. Hans blick var skum och stirrande, hans hår i oordning, hans halsduk vårdslåst lindad kring halsen, hans våst uppknåppt — och sådan han der sågs var han en bild af ångren och det onda samvetet — det onda samvete notabene, som uppkommer af sjelssörvällade förluster. Intet ögonblick kunde vara mera gynnande