Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1852, sida 2

personen Anna Johanna Jonsson, boende hos sin stjuffader torparen Lars Andersson på Banken under Elfsborgs Kungsladugård, bortlemnad till arbetskarlen Magnus Jonsson och deunes hustru Anna Maria, likaledes boende på Banken, för att vårdas och uppfostras, asled SöÖpuegen den 2 dennes: och som en rykte allmånt kommit i omlopp inom Carl Johans församling, att nåmnde gosse dött af hunger, vanvård och omensklig behandling, såsom att han blifvit nekad att lemna fosterföråldrarnes stuga, der han dagen i ånda sutit på en pall, sysselsatt med att vagga Magnus Jonssens barn; att hon af fruktan för stryk dels icke vågat begåra mat, ehuru hungern iysligt ansatt bonom och, dels icke torde yppa sin belågenbet för modren, då denna någon gång besökt honom; och slutligen att då gossen för att stilla sin hunger en natt obemårkt atit ur svinmaten, som stått förvorad i stugan, bade hustru Jonsson vid upptäckten häraf låtit så hänföra sig af vrede, att hon tvingat gossen sjelf framtaga en under sången förvarad srof tågdagg, bvarmed hon på det hårdaste slagit det arma utsvultna barnet; så har jag, för att viona upplysving i hvad män detta för den menskliga känslan upprörande rykie kan åå sfrdiget, till polisförhör i dag låtit kolla ej mindre det aflidna barnets moder och sosterföråldrar, ofvannåmode Anna Johanna Jonsson och Lars Jonsson samt Anna Maria Jonsson, ån åfven kringboende grannar, som kunna ha sig bekant huru barnet ilifstiden blifvit behandladt; och hemställer derjemte, om icke mediko legal obduktion å den döda kroppen, hvilken ånnu icke blifvit jordfåst, måtte förordnas., Vid den med anledning håraf hållna polisransakning, inhåmtades af modrens beråttelse: att barnet i September månad 1850 af benne blifvit lemnadt till makarne Jonsson; att dessa, som stodo i närmaste slågtförhållande till henne (Anna Johanna Jonsson och Magnus Jonsson äro nemligen syskon), dervid losvat vårda gossen som eget barn; att gossen da varit srisk, rödblommig och vid särdeles godt hull; att någon ersättning för gossen, i anseende till hennes sattigdom, af makarne Jonsson aldrig ifrågasattes, utan att de af ren barmbertighet skulle mottagit honom; att hon på senare tiden, synnerligast under nu förflutna vinter, då hon sökt gossen, funnit honom till oigenkännerlighet föråndrad och mager, och att då hon frågat sin svågerska efter anledningen dertill, hade denna endast uppgifvit, att gossen led af magplågor. — Sjelf hade gossen aldrig vågat beklaga sig eller yppa sanna förhållandet för henne. Hörde vittnen icke allenast intygade riktigheten af af dessa uppgifter, utan åfven tillade, att gossen blifvit ytterst härdt behandlad samt oförståndigt agad, dels derför, enligt makarne Jonssons egne uppgifter, att han vore mindre snygg af sig och dels för det han, når han sådant kunnat ätkomma, tillgripit bröd och andra födoåmnen. hvaribland en gång, att han åtit upp hopsamlad svinmat. Vid ett par tillfällen hade några af viltnena sett att gossen af misshandling varit svartblå å lår, armar och ansigte, samt att gossen af den tvungna stållningen på en pall vid vaggan hela vintern blifvit så krumpen, att han med yttersta möda förmått gå. Andre vittnen upplyste att de hört barnet sjelf beklaga sig att han svalt och for illa, och att hustru Jonsson sista veckan han lefvat både slagit honom och tvingat honom att tjenstgöra vid vaggan, ehuru ban då var mycket illa sjuk och synnerligt jemrade sig ösver lidande i magen. Alla vittaena inståmde deri, att gossen varit mycket illa och trasigt klådd, så att han ofta lidit af köld. Af vittnenas utsago inhämtades äfven, att Magnus Jonsson på långt når icke varit så hård mot gossen, som hustru Jonsson, och att ban vid flere tillfållen hindrade henne från att misshandla gossen, som synbarligt varit af henne hatad. Makarne Jonsson förnekade totalt allt hvad som blifvit dem genom vittnesmålen lagde till last och påstodo, i synnerhet hustrun, att de gifvit gossen lika god vård och föda, som sine egna barn. Poliskammaren uppsköt hårefter undersökning på 8 dagar och skulle emellertid medikolegal besigtning hållas å barnets döda kropp. I går företogs ånyo undersökningen i detta mål, dervid åklagaren, kommissarien Andersson inlemnade det af hr provincialläkaren, doktor A. Montäån öfver medikolegal besigtningen förda protokoll, i hvilket yttre besigtningen å liket sålunda beskrifves: Hudfärgen smutsigt brungrå; i skinnet millioner mårken efter loppbett; kroppen till ytterlighet afmagrad; Ögonen djupt insjunkna; huden i ansigtet likasom klistrad vid benen; hela ryggradens bakre eller såkallade taggutskott (processus spinosi) framstående lik en kam; alla refbenen, efter hela deras långd framstående, så att mellanrummen voro mycket djupa; buken infallen emot ryggraden, så att denna obehindradt kunde följas ifrån mellangårdet ned till båckenet; extremiteternes samtlige ledgångar starkt utskjutande, likasom uppdrifne, detta likvål endast till följe af den enorma bristen på mjuka delar uppå benens mellanstycken. Musklerne vid genomskårning, slappe bleka. Af inre besigtningen inhåmtades bland annat, att magsäcken endast innehöll 2:ne theskedar sluidum.Herr doktor Montåns utlåtande öfver obduktionen har följande lydelse: .Utaf yttre besigtningen erbjuder sig genast den slutsats, att gossen Alfred lefvat uti serdeles stor osnygghet. Genom hög grad utaf vanvård synes också den ovanliga magerheten hafva uppkommit; ty en sådan förminskning uti massa hos muskler, cellväf och andra mjuka delar, som bekläda menniskans benstomme,