Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1852, sida 2

— —2———— — ——————— ende — men det är nu långesedan — jag förmodar att det var den tiden, han ånnu i afseende på henne utfört sina planer — emellertid har jag anledning att tro, att hon år en fattig borgardotter, som han förfört, och som, efter hvad nu synes, han ej vidare vill kånnas vid. — Du måste ta reda derpå om det år möjligt, ty vi måste kånna vår pligt att lemna henne bistånd, om hon behöfver det, och i hvad på oss ankommer uppråtta hvad den — elåndige, ja, jag säger elåndige — brutit. Vet du, jag fruktar det går aldrig vål för honom till slutet. — Jag fruktar detsamma, min far — han år, man kan ej dölja det för sig, redan djupt moraliskt fallen — sadrens penningar kunna vål ånnu på sått och vis hålla honom uppe, men förtorkar äfven den källan, så år det tocalt förbi. Mitt beslut är sattadt — jag drager mig helt och hållet tillbaka, för att försöka att hjelpa en sådan person, år att göra sig till dess medbrottsling. Ee Rått så; att vara tjenstvillig emot sådane menniskor år endast flathet. Men min kåra Victor, låt oss, medan vi nu äro ensamme, tala om dina egna angelågenheter. Det I år någonting som jag, uppriktigt sagdt, år liste rådd för, ty jag fruktar att få upplysnin