Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1852, sida 2

en hittills oerhörd höjd. ty till en sådan ytterlighet som nu har det förut icke gått. Undersöker man hvarifrån detta smärmeri kommit, så måste man i högsta grad förundra sig öfver att folket icke långt före detta, genomskådat denna plumpa väf af lögn och bedrågeri, som först hopspunnits af några låttjefulla landstrykare, hvilka det i början lyckades att snårja några gamla qvinnor och sörtvislade subjekter, som voro samhållets utskott, men som, för att om möjligt ånnu blifva upptagna i dess sköte, påtogo sig en religiös mask. Att dessa sökte vinna anhångare, ligger i sjelfva sakens natur. och deraf kan man förklara orsaken, hvarför det lyckades dem att förvilla sådana enfaldiga stackare. Det hade kanske lyckats för dem ännu en tid att arifva detta ofog, om 4:ska hade denmaskerat sig sjelfva, de voro nämnligen för dumma att leda en folkrörelse; hade de förstått denna konst, så hade denna rörelse kunnat blifva lika farlig som den thranitiska. Att en af de hår i staden boende svårmarne mlåtte vara sinnessvag, tycks hans uppsörande i Söndags nogsamt bevisa, ty först upptrådde han i kyrkan och afbröt presten, innan denne slutat på predikstolen, och senare om estermiddagen på rådhussalen. Denna sal hade i Söndags blifvit upplåten åt en hår i staden boende hardtverkare, för att der hålla en religiös sammankomst. En kringresande person, Tönnesen, böll på eftermiddagen ett slags föredrag, som varade omkring 3 tummar, och oaktadt den temmeligen talrika samlingen af hånghufvuden, nysikna, skrattlystna och småpojkar, herrskade det största lugn ända tills Tönnesen slutade; då började den H 2 : omnämnda svårmaren, (en här i staden nogSamt kånd s. d. handlande, nu ingenting), Topias Jacobsen, att uppstämma en sång, hvars melodi är en rask och lustig matrosvisa, derpå begynte han berätta om sina meriter i kyrkan samt håna religionen, kyrkan och presterna, så att håret kunnat resa sig på hvars och ens hufvud. Några, som insågo att karlen var galen, gingo sin våg, men bland de öfrige utbröt en verklig orkan, ty skällsord, svordomar, rop, skrik och stoj haglade omkring, under det ondra sjöngo, hvisslade, hostade och spottade; kortligen, det var ett verkligt Sodom, och midt ibland denna förvirring stod Jacobsen med hånderna i vådret och vrålade som ett vilddjur. Det var en högst tragi-komisk scen.