Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1852, sida 2

gar, som kunna ge mig bekymmer, men det måste åndå ske. Hur var det, du fick ju en gratifikation i Banken? — Ja, min far, i år, likasom de två söregående. — Det år ett godt tecken, ty det bevisar att du år flitig, och kan vara tillfredsställande, men icke kan det hafva stor inverkan på dina affårer, som jag i det hela vål ej bör lågga mig uti, men hvaraf du dock kan ge mig förtroende, eftersom du år min son. Du har skulder, år det icke så? det kan icke gerna vara möjligt annat? — Ty vårr år det förhållandet. Och de åro icke obetydliga. De gå upp till sextonhundra banko. ; — Bevare dig Gud, barn! det var mer ån jag förmodade. Men hvem år du skyldig? — Mina föråldrar i fråmsta rummet. Pappa vet, att enligt vår öfverenskommelse, då jag kom ifrån Upsala och gick in i verken, skulle jag årligen betala tvåhundra riksdaler för mig — visserligen ett högst billigt pris, för mat och rum och tvått och allt det der, men på dessa sex åren har jag ju ej kunnat åstadkomma mer ån inalles ett par hundrade riksdaler, så att det andra år skuld. (Forts.) — —