Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1852, sida 1

— — —— — — — Jag förstår. Nog känna vi vårt intet ändå. Men du har inte klädt dig förgäfves, det kan jag säga dig. DU Hvad menar du med det? — Jag menar att det klär dig mycket väl — och hvad som mest fägnar mig, är att du är animerad. — Skulle jag icke det, när jag ändtligen en enda gång får slippa ur mitt fängelse? Men säg, ni väntar väl inte många fremmande i afton? — Åh nej, det är mest de vanliga: doktor Bergfors och kommissarien Berthelius . . . — Kommissarien Berthelius! den känner jag inte. — Det kan jag väl tro; och som det är en gammal gubbe, så kan han väl just inte intressa dig så mycket heller. — Säg inte det. Jag tycker mycket om gamla gubbar, som äro hyggliga. Doktor Bergfors till exempel! Jag går så långt, att vore jag alldeles oförlofvaa, sa sade jag visst ja, om han friade till mig. — Du raheerar — nog är gubben hygglig, men .. — Jag raljerar visst inte. Jag skulle verkligen anse en flicka lycklig, som finge honom. — Jag vet inte hur du ens kan tänka på någonting sådant. — Ser man på bara! liksom du inte gjort det sjolf. — Nej, nu vet jag då alls inte hvad jag skall tänka om dig. Men jag hör buller i trapporna. Det är ungherrarne som komma ned. Det är tid att vi begifva oss in. Sally och Wilhelmson inträdde på en gång i samlingsrummet, men från olika dörrar, och som de så