kig omvexling, dock med en viss ordning, kring julgranen, som stod i sitt tråkors midt på bordet, nog kan jag vål veta att mången rik inte gör så mycket godt som hon. Kan du tro att hon nändes kosta på sig en ny klådning till jul? nej så men, gjorde hon ej. Men, ser du, hår har jag den i alla fall, som jag har sparat ihop får mina våfpengar. Och hon drog ut en byrålåda, hvarur hon framtog ett vackert klådningstyg af kattun. — Den kan bli bra når vi skall till garfvarns trettondan. Men vår stackars Victor, han blir vål utan nytt den hår gången. — Tror du det? Än det hår våsttyget då? och hon tog fram ett sådant. Jag skulle tro att det blir i hans smak, eftersom Anna valt det åt honom. i , — Synd med pojken, för han år arbetssam, och skicklig skall han vara med, men hvart kommer man med två tomma hånder? — Styre Gud, så går det vål, min gubbe. Det år inte vårdt att sörja i onådan, och har han hjelpt oss, så hjelper han vål våra barn med. Gu vare lof att de åro vålartade. — Det år min tro med. Nå men våra små, det behöfver jag vål inte fråga, om du har tånkt på dem. — Hår har jag ett par stickade hångslen åt Nils, en halsduk åt Maja och ett par muddar