vi icke heller, och vi tillochmed påstå att denna spådom saknar både historisk och förnuftsgrund! Ty det år icke blott en hådelse emot försynen och förnuftet att tro, det en civilisation, som, icke åldrad och förtorkad under hedniska villfarelser, utan blomstrande under kristendomens lifvande och vålsignelserika inflytelse, obes ridligen, om ock ånnu behåftad med sina stora brister, går framåt ej blott i upplysning och förfining, utan åfven — och det år detta, som just år att lågga märke till — i sedlig förådling, — att en sådan civilisation skulle gå under för att gifva rum får ett barbari, som långt ifrån att äga de oförderfvade germaniska stammarnes höga moraliska kraft, icke blott saknar den endå 8: genskap, som gifver obildade nationer någon rang i sedligt afseende: oskulden (ty Ryssarne åro det vestra Europas apor i godt och ondt, i synnerhet det senare, hvilket år låttare att tillegna sig, ån det förra), utan åfven i detta hånseende stå långt under de vestra kulturfolken. Och det gifves icke något exempel i historien, att ett folk, som redan i århundraden stått i så nåra beröring med en högre civilisation, och derunder oupphörligt varit sysselsatt icke att utbilda en egendomlig nationalkarakter, utan blott att tillegna sig sina grannars yttre hyfsning och politure, med alla deras fel och Jaster, men få af deras dygder, skulle vara åmnadt att en dag intaga de senares plats; att ett folk, redan anfrätt i sin kårna, skulle vara kalladt att gifva verlden en ny civilisation — en civilisation, redan rutten i grunden! Den ryska nationen försmåktade i mer ån 200 år i det skymfligaste slafveri under Mongolerne och de hafva sedermera i 400 år varit underkastade en styrelse, som gjort allt för att bilda verktyg och machiner, men intet för att bilda menniskor, och en kyrka (den grekiska), som danar endast skrymtare eller vidskeplige. Skulle en sådan uppfostran kunnat skapa annat ån slafvar, behåftade med alla tråldomens lyten; skulle den icke slappa och fårderfva åfven detrenaste, det mest oförderfvade folk? Och det har skett. -Ryssarne-, såger en fransysk författare, hasva ingen aktning för ordets helgd, för kånslans sanning, för handlingens råttvisa. Lögnen triumferar, och man finner svek under alla sormer. — Karamsin, Rysslands störste historieskrifvare, och hvilken så mycket mindre kan misstånkas, hafva begått någon oråttvisa emot sina landsmån, som icke en rad af hans arbete fick tryckas utan regeringens granskning och bifall, såger om följderna af mongolvåldet: -Nationalstoltheten tillintetgjordes bland Ryssarne. De togo sin tillflykt till den svages bjelp, listen. Röpande af barbarerne sin personliga såkerhet, blefvo de giriga och mindre kånsliga för oförråtter och vanära. Det år möjligt att Ryssarnes nuvarande karakter bibehållit några af de flåckar, hvarmed Mongolernes barbari besudlat dem. Vi anmårka, att, bland flera andra upphöjda egenskaper, man såg modet hos våra landsmån förminskas.bet år för dfrigt bekant att man icke hos någon nation finner en så allmån oredlighet bland både höga och låga), och då sjelfva ordets tjenare och folkets föresyn, presterne, åro till den grad sörsjunkne i dryckenskap) och andra laster, ) Vid en hastigt anbefalld generalmönstring, för några år sedan, befanns det att ett helt regemente, som var uppfördt i rullorne, icke i verkligheten fanns till. En del deraf var nemligen sysselsatt med odlingar å öfverstens egendomar, och den ölriga delen hade genom penningar förskaslat sig befrielse från tjenstgöring. För en dylik försnillaing blef åfven, för ett par år sedan, en af de högste befålhafvarne i Cirkassien entledigad. Fr. de Rougemont såger om Stor-Ryssarne: de äro slafviska, baksluga, vinningslystna och trolösa, flera slags stöld år hos dem så allmån, att den icke anses som någon skam. ) Det finnes icke heller något land i verlden, der mDA . DÅLÅ