Den lyckliga sjukdomen. Berdttelse af J. M. Rosen. (Forts. fr. n:o 109). Kammarherrinnan gjorde för aftonen les honneurs, på ett utmårkt sått, och hennes syster saknades knappast, utom af dem som enkom upptrådde som hennes tillbedjare; åfven dessa hade på sednare tider alltför mycket lårt kånna henne som en Turandot, för att icke vara sörsigtiga i sina hyllningar, och de vågade således knappast högt beklaga sig dfver hennes frånvaro, eller fråga efter orsaken dertill. Anledningen hvarföre äfven sonen i huset var frånvarande var alltför myeket kånd, för att det skulle vara rådligt att röra vid den strången, och äfven detta fick således passera obemårkt. Th serverades, hvarvid hennes nåd kammarherrinnan sjelf tåcktes lågga handen. Man uttömde sig i beundran öfver de dyrbara kopparne af Sevres-porslin, och dessa voro just uppställda för en förnyad kringbjudning, då