återstod ingenting annat att gripa till ån mu sik. Fru Amalia och herr X. rustade sig alltså till att sjunga den af dem på förhand ölverenskomna duetten ur Sonnambula; men båst de höllo på att jama fram densamma och auditoriet iakttog en vårdnadsfull tystnad, började lilla Adonis, som förmodligen tyckte det var otillbörligt, att ett ljud, påtagligen kommande från individer, tillhörande ett slågte, som voro hans naturliga fiender, vågade höja sig i hans nårparo — han började, denne klassiske musikkännare, att göra en trio af duetten, medelst upphåfvande af ett längvarigt, jemrande tjut, hvilket ingen vågade nedtysta, af respekt för hans egarinna — de uppmärksamma åhörarne sutto som på nålar, ty skrattlusten var verkligen för tillfållet hos dem den åfvervågande, och en lycka var, att man var nåra slutet af duetten, så att man blef i tillfålle att röra på stolarne och företaga den ambulatoriska betackningen får den sonnambulatoriska musiken. Nu hade emellertid grefvinnan fått nya funderingar angående -die stille Wuthe, och huruvida icke hennes herr Adonis deraf vore angripen. Detta gaf en ny rigtning åt ideerna och samtales gång, man kastade skygga blickar på Adonis, man vågade presentera honom ett glas vatten — han smakade det