visste huru djupt de skulle gripa i sina plänböcker, för att så in en aldrig så liten bit i sina kalendrar, med namnet Hultgren öfver; hans portrått hade utkommit af trycket, och hans sått att lågga sitt hår hade blifvit mönstret för alla, som stråfvade efter ett eKintressant utseende-. Förgäfves öfverbjödo tidningsredaktionerna hvarandra, för att tillegna sig en så utmärkt penna: han afböjge, visserligen med mycken höslighet, men afböjde likväl alla försök i den vågen, ånda till att vågra tillåtelse att såtta in hans namn i en prenumerationsanmälan — man beklagade sig. men kunde icke annat ån respektera hans motiver, ty hans kyska säångmö-, som han kallade henne, tillåt honom icke att kasta sig i striden om dagens frågor. Det egentliga skålet — söm han dock icke tillstod för någon annan ån sig sjelf — var, att han ganska vål kunde skrifva vers, men icke prosa — och utan att underskatta sin förmåga, fann herr Hultgren likvål, att det år trassligt nog attkomma under fund med, huru svenska språket egentligen bör skrifvas, och att det mången gång fordras en större förmåga att skrifva en liten tidningsartikel, ån ett stort episkt poem. På uppmaning af kammarherrinnane, åfvensom af generalskan D:, som tyckte om små hundar och poesi, hade magistern med